Priderörelsen har inte råd att stänga ut någon som är välvilligt inställd

Text: Ted Urho Ted Urho är verksamhets­ledare för den liberala tankesmedjan Agenda. ­Till utbildningen är han pedagogie kandidat, och har tidigare jobbat som journalist. År 2016 belönades Ted med Guld­ankanLäs mer »

Text: Ted Urho

Ted Urho är verksamhets­ledare för den liberala tankesmedjan Agenda. ­Till utbildningen är han pedagogie kandidat, och har tidigare jobbat som journalist. År 2016 belönades Ted med Guld­ankan av den finlandssvenska hbt-organisationen Regnbågs­allians Svenskfinland (fd. Regnbågsankan) för sitt jobb med hlbtiqa+-frågor. Kolumnen är publicerad i Medborgrbladets sommarnummer. 

Det är juni. Dagarna blir längre, sommarledigheten hägrar och regnbågens färger blommar i gatubilden med samma lyskraft som prästkragen på sommarängen. Pride är en månad för glädje, kärlek, fest och reflektion över mänskliga rättigheter.

Vi som lever under regnbågen har ofta inget annat gemensamt än att vi är lite annorlunda än majoritetsbefolkningen. Lite som finlandssvenskarna. Skillnaden är att vi är födda så här. Lika lite som ögonfärg eller vänsterhänthet kan människan påverka sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Det är glädjande att Pride blivit en så normal del av sommaren. Butikshyllorna fylls av diverse produkter i regnbågens färger och företagen byter tillfälligt profilbild för att visa sitt stöd för mänskliga rättigheter. Inom hlbtiqa+-gemenskapen finns det de som motsätter sig kommersialiseringen, för att de är rädda att den suddar ut det ursprungliga budskapet om mänskliga rättigheter och undergräver kampen för allas lika rätt.

Hbt-folket för just nu en ojämn kamp, då vi kämpar för olika saker. Vi som hör till de sexuella minoriteterna har fått så gott som alla rättigheter kodifierade, det vill säga vår likabehandling är tryggad i lag. Det gäller de grundläggande sakerna i livet: äktenskap, adoption, skilsmässa och vårdbeslut för nära anhöriga. Ännu finns det jobb att göra, som till exempel frågan om antalet juridiska föräldrar ett barn kan ha. Nu är det begränsat till två, men i regnbågsfamiljer kan det finnas flera viktiga vuxna i barnets liv: den biologiska mamman, den biologiska pappan, den biologiska pappans äkta man. Eller ifall det är två samkönade par som skaffar barn tillsammans, så finns det fyra föräldrar i ekvationen.  

Vårt mål nu, enligt min subjektiva åsikt, är att ytterligare normalisera samkönade relationer. Att hela städer och sociala medier-flöden fylls med regnbågsflaggor är en del av den normaliseringen. Lite som då julkommersen kör i gång eller påskäggen dyker upp i affären: Pride är en naturlig del av kalenderåret och vi är en del av samhället, därmed basta. Då våldet mot hbt-personer igen trappas upp, är detta viktigare än någonsin.

Men Pride handlar om mer än bara sexuell läggning. Det handlar även om könsidentitet. När kropp och knopp inte matchar. Lite som när vänsterhänta i folkskolan tvingades till högerhänthet. En banal jämförelse, men det är extremt svårt att försöka förklara hur det känns då den könsidentitet din hjärna är kodad med inte överhuvudtaget överensstämmer med hur din kropp ser ut. Självmordsfrekvensen och mängden mental ohälsa bland transpersoner är oproportionerligt stor i jämförelsen till befolkningen som helhet.

Pride-rörelsen har ett viktigt uppdrag i att hålla frågor om likabehandling, jämställdhet, mångfald och kärlek framme på agendan. Pride som rörelse har dock ett problem: Den saknar en ägare. Lite som Black Lives Matter så är Pride allas och ingens egendom. 

Helsingfors Pride gick i början av årets säsong över en gräns då de uteslöt två politiska partier, som ville delta i jobbet för mänskliga rättigheter, från att medverka i årets uppsättning av Helsingfors Pride. Som orsak angav styrelsen för Helsinki Pride (som för övrigt saknar svenskt namn) Samlingspartiets och Centerns agerande i omröstningen i den så kallade translagen. Centerpartiet glömde hur man gör regeringspolitik och röstade emot regeringens förslag. Däremot var det tack vare Samlingspartiet (som då satt i opposition) att lagen överhuvudtaget gick igenom. För processen delas dock inte stilpoäng ut till någon, förutom möjligtvis Svenska riksdagsgruppen där tio av tio ledamöter var både närvarande och röstade rätt.

Att utesluta och ”bestraffa” Helsingfors­kretsarna i Centern och Samlingspartiet för deras riksdagsgruppers handlingar i föregående riksdag är kortsiktigt och ogenomtänkt. Pride-rörelsen behöver alla vänner och allierade vi kan få, för där ute har vi tyvärr betydligt fler fiender än vänner, åtminstone sådana som är högljudda.  

Att förändra ett samhälle mot det bättre tar tid. Då jag föddes var jag sjuk. Hade jag fötts tio år tidigare hade jag dessutom varit kriminell. I Finland var homosexualitet kriminellt fram till 1971 och ansågs vara en sjukdom ändå till 1981. Då homosexualiteten på 1970-talet skulle avkriminaliseras så fanns det ett hårt motstånd hos Kristliga förbundet, föregångarna till dagens Kristdemokrater. För att blidka dem skrevs det in i lagen ett förbud mot att uppmuntra till homosexualitet, ett förbud som i mångt och mycket liknar den anti-hlbtiqa+-lagstiftning som idag finns i Ryssland, och som både Ungern och Polen hårt försöker kopiera. Veterligen dömdes ingen i Finland för brottet att uppmuntra minderåriga till homosexualitet (det vill säga all sådan utbildningsverksamhet som idag görs för att bekräfta för unga att de duger som de är). Lagen var i kraft till 1999, då den i all tysthet begravdes.

Genom att utesluta Centern och Samlingspartiet sällar sig styrelsen för Helsinki Pride till dem som upprätthåller det destruktiva narrativet om att det bara är politiska partier på den röd-gröna halvan av spelplanen som stöder hlbtiqa+-frågor och att de borgerliga partierna jobbar emot dessa frågor. Här kan noteras att jag inte räknar Sannfinländarna som ett borgerligt parti.       

Att vänsterpartierna är för hlbtiqa+-frågor och mänskliga rättigheter är ingen självklarhet. Då vi går tillbaka till år 2001 och omröstningen om registrerat partnerskap, så var det enbart bland De Gröna där alla ledamöter röstade för. Av Socialdemokraterna var 40 för, nio emot och en röstade blankt. Av Vänsterförbundets ledamöter röstade 14 för och fyra emot. Även SFP var splittrat i frågan då nio ledamöter röstade för och tre emot. 

Längre högerut var motståndet starkare: Av samlingspartisterna röstade 33 emot, 15 för och hela åtta var frånvarande. Av centerpartisterna var 34 emot och tio för. Samtliga Kristdemokrater röstade emot lagen om registrerat partnerskap, likaså de två politiska vildarna som satt i riksdagen då.

Då det kommer till frågan om mänskliga rättigheter har de borgerliga partierna en lite längre inlärningskurva, men förändringen i attityd sker hela tiden. Och den sker genom att berörda personer i de olika partierna idogt jobbar för den förändringen. Därför är det destruktivt att styrelsen för Helsinki Pride drog mattan under det viktiga arbete som görs inom Samlingspartiet och Centern i dessa frågor. Styrelsen backade till slut en aning, och nu är partierna närstående organisationer med som partners i årets Helsingfors Pride.

I skolan har vi för länge sedan slutat tvinga elever med inlärningssvårigheter att ställa sig i hörnet med en strut på huvudet och skämmas. Men genom sina aktioner satte styrelsen struten på eget huvud, och bjöd in hatarna att peka och skratta.  

 

Hlbtiqa+ är ett samlingsnamn för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexpersoner. H:et och b:et handlar om sexuell läggning, alltså vem man blir kär i eller attraherad av. T:et handlar om hur man definierar och uttrycker sitt kön. Queer kan röra sexuell läggning, könsidentitet, relationer och/eller sexuell praktik men kan också vara ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer. I:et handlar om att kroppen bryter mot normer kring kön. A:et står för asexuell, det vill säga att inte känna sig attraherad av andra, att inte känna sexlust eller inte känna sig intresserad av att ha sex. För en del personer är asexuell det ord man använder för att beskriva sin sexuella läggning. Ordet kan också användas som ett paraplybegrepp och då inkludera “demisexuell” – att känna sexuell attraktion till en annan person först efter att ett djupt emotionellt band har uppstått, eller “autosexuell” – att enbart vilja ha sex med sig själv. Pluset på slutet handlar om att inkludera alla dem, som inte känner igen sig i någon av de andra bokstäverna. 

Du hittar hela listan över begrepp här: rfsl.se/hbtqi-fakta/begreppsordlista/.

För finlandssvenskt hlbtiqa+-innehåll kan du följa Regnbågsallians Svenskfinland på Instagram eller Facebook.

Otto Andersson betonar vikten av partiers konkreta handlingar i dagspolitiken

Den pinfärska riksdagsledamoten Otto Andersson är ingen novis varken då det gäller regeringsförhandlingar eller politik och de pågående regeringsförhandlingarna är inte hans första. I förhandlingarna finns det sammanlagt åtta reformbord där olika frågor diskuteras. Varje bord är indelat i olika undergrupper, vissa mindre och andra mer omfattande. Som huvudförhandlare för bord tre, “Arbete skapar välfärd”, har Andersson spelat en central roll och också varit engagerad i varje undergrupp. Vid bordet förhandlar man om sysselsättningsåtgärderna, arbetsmarknads­reformer, socialskyddet, arbetslagstiftning och internationell rekrytering.

Läs föregående artikel

Vår (o)ändliga, smutsiga resurs

Hotet mot vårt vatten är en långsiktig och allvarlig utmaning för Finland och resten av världen. Miljöhoten kommer inte ensamma, och våra vattenresurser är hotade av föroreningar, torka och förlust av biodiversitet. Trots att Finland har tillgång till rent och högkvalitativt dricksvatten och tusentals sjöar, påverkas även vi av globala hot. Föroreningar som näringsämnen, kemikalier, läkemedelsrester och mikroplaster förorenar våra vattendrag och hamnar i näringskedjan. För att bekämpa dessa hot krävs samarbete, både inom EU och internationellt.

Läs följande artikel