Jag har tidigare i olika sammanhang försökt beskriva processerna i Europaparlamentet. Någon kunde kanske en aning torrt tillägga att det ju är min uppgift. Det är alldeles sant och ibland känns det som om det egentligen var den viktigaste uppgiften. Utmaningen ligger i att det är synnerligen svårt att komma med fungerande exempel. Men nu har jag ett. På onsdagen röstade vi i en olidligt lång voteringssession. Det tog sammanlagt tre timmar – huvudsakligen på grund av två omfattande lagförslag och en krånglig resolution. En av de här omröstningarna handlade om förpackningsmaterial och förpackningsavfall.
Det var från första början ett besvärligt fall. Kommissionens konsekvensanalys, som alltid skall föregå ett lagförslag, var ingen enkel läsning. Det är egentligen konsekvensanalyser aldrig eftersom det finns så många suddiga faktorer, som kommissionen inte riktigt vill eller kan öppna.
Avsikten med lagförslaget var att försöka minska på förpackningarna och avfallet. Det innebar att en tänkbar väg var att understöda återanvändning. Om kaffekoppen går att tvätta och därefter överlämnas åt följande konsument under trygga och hälsosamma villkor kan det hända att det i en helhetsekonomisk analys är ett klokare vägval, men i den beräkningen finns det många faktorer som inte riktigt öppnar sig (eller som kommissionen inte vill öppna).
För att tvätta kaffekoppen behövs det vatten och energi (för att värma vattnet och torka koppen). Dessutom finns det ett svinn, som beror på det material man använder. Om man använder durabelt porslin kan man vara övertygad om att det håller länge, men samtidigt finns det en risk för att konsumenten tycker att det var en alldeles utomordentligt fin och användbar kopp och så försvinner den ur kretsloppet. Dessutom kostar en durabel kopp betydligt mera än en sämre. Kommissionen försökte alltså sälja åt oss en idé om att använda plastbägare, men det skapade genast nya frågor. Hur många gånger kan en plastbägare tvättas? Vad kostar vattnet och vad kostar energin?
I en konsekvensanalys kan man anta att plastbägaren går att tvätta 8 gånger eller 12 gånger eller 24 gånger innan den så att säga är sluttvättad. Den här sortens diskreta antaganden spelar en jättestor roll. Om antagandet är 24 får man någorlunda säkert ett resultat som säger att plastbägare är bra för miljön. Men om bägaren bara klarar 12 tvättomgångar får vi ett annat resultat. Dessutom borde vi veta var plastbägaren är tillverkad och under vilka omständigheter. Med barnarbete eller med kvalitativt dåliga råvaror eller bakom långa transporter.
Den här striden började jag för över ett år sedan. Den berörde hotell och restauranger, bryggerier och pappersbruk – allt tänkbart och en hel del jag aldrig tidigare hade tänkt på.
Nu återstår bara slutförhandlingarna, men jag kan redan konstatera, att slutresultatet kommer att vara betydligt bättre än kommissionens ”en-storlek-gäller-alla” förslag i den första omgången.
Demokratiska processer har alltså betydelse och de fungerar!
