Man ska inte ta någonting för givet. Det är helt klart en av lärdomarna från året som gått. Vi ska inte tro att vi inte är en del av en global värld där allt inverkar på allting. Men vi ska inte heller tro att ens de mest stabila strukturer består av pur egen tyngd.
Det här vet vi. Men ändå var ingen riktigt förberedd för vad som hände den 6 januari. Vår mellersta son stomlade in i vårt sovrum på kvällen och sade att det är kaos i Washington, D.C. Och visst var det så: uppviglade av Trump stormade en ilsken folkmassa in i Kapitolium.
Jo, enstaka hornprydda cirkusfigurer, men uppenbarligen också en massa så att säga vanliga människor som tagit ledigt från jobbet som lärare eller butiksbiträde för att ”göra revolution” – som en upprörd kvinna berättade för en nyhetsreporter. Hon kunde alls inte förstå att hon fått tårgas på sig, hon skulle ju bara rädda landet från det fruktansvärda öde som låg bakom hörnet. Bara revolution, inget mer.
Om vi inte delar samma verklighet kan vi inte dela samma mål.
Och verkligheterna blir allt mer åtskilda. Allt färre människor läser samma tidningar. De nyheter vi konsumerar kommer i allt högre grad från sociala medier. Vi tystar dem som har olika åsikter, och gillar de budskap vi tycker om. Så slussas vi sakta in en allt mindre och mindre bubbla.
Some-konsulterna är bra på att bygga dessa bubblor. Så här rekommenderas vi riksdagsledamöter att jobba på sociala medier: Skriv ett påstående, det får gärna vara tillspetsat. Avsluta med: gilla om du tycker som jag.
Då handlar reaktionen och diskussionen inte mera om vad vi tycker eller om saken i sig, utan om vilken grupp vi vill tillhöra. Om jag vill vara som du så gillar jag ditt inlägg. Det är vi mot dem. Vår sanning mot deras. Och Facebook hjälper till: enligt en undersökning i USA blev ungefär 2/3 av dem som sökte sig till de extremgrupper som sprider konspirationsteorier och annat på Facebook ditledda av Facebooks egna förslagsalgoritmer.Och så faller allt det andra i mörker.
I Finland har vi det ännu så bra man bara kan ha det. Men vi ska inte tro att vi går fria från dessa strömningar. Institutionerna ifrågasätts också här hos oss.
Rättsväsendet sägs vara politiskt. Etablerade mediahus kan man inte lite på. Polisen har kanske någon gång yttrat en politisk åsikt och är därför partisk. Vaccinerna är en global komplott och vårt valsystem är kanske inte tillförlitligt.
Från politikerhåll är man ändå försiktiga, men många ledande politiker, framförallt inom Sannfinländarna, flirtar öppet med dessa tendenser. Man sår lite misstro här och där, och så försvagar man det finländska samhällets superkraft – förtroendet.
Men det gör inte vi. I slutet av januari publicerade SFP en kort videosnutt med rubriken: Vi flirtar inte med populism och nationalism. Det är det här det handlar om. Hur lätt det än må vara att plocka poäng där bären ser som rödast ut måste vi känna vårt ansvar som politiker. Det här är också ett budskap som jag är säker på att är värt att bära in i kommunalvalet. Vårt samhällsbygge är för värdefullt och skört för att man skall få rubba det i hopp om likes eller retweets*.
Vi står fast vid våra värderingar och pekar på det vi åstadkommit. Det bär.
*”Likes” syftar på gillningar och ”retweets” syftar på man delar ett Twitter-inlägg.
