Efter senaste riksdagsval har många liberaler upplevt just denna frågeställning som speciellt svår att hantera. Var går gränsen mellan vad som ska anses vara förbjudet hatprat och vad som är en av det demokratiska samhällets viktigaste förutsättningar, det vill säga rätten att uttrycka sin åsikt?
Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har den 9.2.2012 i sin dom i fallet Vejdeland och andra mot Sverige hjälpt oss en bra bit på vägen i att finna ett svar på frågan. Det är frågan om en linjedragning som vi allvarligt borde ha i minnet när debatten på Facebook, Hommaforum eller tidningsspalterna är som vidrigast. Fallet gäller några svenska ungdomar som i ett gymnasium distribuerat flygblad med innehåll som varnar om att det svenska skolsystemet i dagsläge på ett felaktigt sätt börjat normalisera vad de anser vara avvikande sexuella böjelser. Flygbladen uppviglade inte direkt till våld mot sexuella minoriteter, men det kan lugnt konstateras att de var osakliga och gjorda i syfte att framställa dem som tillhör en sexuell minoritet i ofördelaktig dager. Ungdomarna som delat ut flygbladen blev dömda till lindriga straff för hets mot folkgrupp, men godkände inte domen och tog fallet ända till domstolen i Strasbourg. Ungdomarnas argument var att domen inskränkte deras yttrandefrihet som skyddas i artikel 10 av den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Människorättsdomstolen förenade sig med den ursprungliga domen och ansåg inte att ungdomarnas yttrandefrihet äventyrats.
En viktig poäng domstolen gör i sitt resonemang är att yttrandefriheten förutsätter ett ansvar att inte uttrycka sig på ett sätt som kränker andra människors identitet. Ett annat viktigt resonemang domstolen gör på basen av tidigare praxis är att hets mot folkgrupp inte behöver betyda att man explicit uppmanar till våld mot en grupp människor. Det räcker till exempel med att förlöjliga eller mer allmänt kränka en specifik grupp för vem de är. När då alltså samhällets intoleranta krafter gång på gång förklarar att vilka som helst åsikter får uttryckas offentligt eftersom vi har yttrandefrihet har de helt enkelt fel. Yttrandefriheten är i sig själv beroende av att den har ramar – annars finns risken för att just den demokrati yttrandefriheten finns till för att garantera äventyras.
Insändare, publicerad i HBL 20.2.2012
