Helsingin kulttuuristrategia sisältää paljon hyviä ajatuksia, ja tärkeitä linjanvetoja. Olen iloinen siitä että apulaiskaupunginjohtaja Tuula Haatainen johdannossa korostaa taiteen itseisarvoa.  Kulttuuri ei ole vain työllistäjä tai taloudellisesti hyödyllinen. Kukoistava taide- ja kulttuurielämä takaa kaupunkilaisten elämänlaadun, vahvistaa henkistä hyvinvointia sekä ehkäisee syrjäytymistä. Arvostan myös että johdannossa korostetaan kaupungin kaksikielisyyttä olennaisena osana kaupungin historiaa ja identiteettiä.

Hyvien ajatusten lisäksi olisin kaivannut enemmän konkreettisia uusia ehdotuksia. Tällaisena strategia toivottavasti takaa hyvien käytäntöjen jatkuvuuden. Kulttuuria ei kuitenkaan nähdä innovatiivisena voimana yhteiskunnan, kaupungin ja Suomen kehittäjänä.

Tyngdpunkterna i kulturverksamheten idag är rätt i många avseenden, t.ex.
satsningen särskilt på barnkultur, i form av stark satsning på musikskolor, projekt i
samarbete med skolorna, och de inslag av konstfostran som idag ingår i alla teatrars och
museers verksamhet, där barn får pröva på att göra kultur själva. De här prioriteringarna
nämns i strategin och bör understrykas. Annegårdens verksamhet är mycket viktig.

Kulturen har en viktig roll också i samhällsdebatten. Olika kulturformer lyfter fram
aktuella samhällsfrågor, och innebär i sig inlägg i debatten. Det här kunde ske ännu mer
än nu, enligt holländsk modell kunde kulturevenemang oftare kombineras med politisk debatt. I dagens debattklimat har kulturinstitutioner en viktig roll, som en röst i samhället för eftertanke, tolerans och intellektuellt meningsutbyte.

Kulturen har också en viktig roll för samhörigheten bland invånarna. Gemensamma
upplevelser stärker den kollektiva gemenskapen, därför är både stadsdelsevenemang som stärker hembygdskänslan, och öppna evenemang för hela staden i stil med Konstens Natt också relevanta för invånarnas intresse för sin hemstad och deras känsla av delaktighet.

Kulttuuri voi edistää suvaitsevaisuutta sekä parantaa eri ihmisryhmien välistä ymmärrystä. Helsinki kasvaa ja asukaskunnasta tulee heterogeenisempi, on löydettävä tapoja, joilla tuoda eri kulttuureja yhteen luontevalla tavalla. Esimerkiksi Blomängenin ruotsinkielisessä alakoulussa vietettiin Det mångkulturella feståret, eli myös muiden uskontokuntien juhlia, ei ainoastaan meidän perinteisiä joulu- ja pääsiäisjuhlia. Ensimmäinen askel on, että kaikki saavat harjoittaa ja kehittää omaa kulttuurinsa; toinen, että me opimme toistemme kulttuureista. En näe tässä asiassa ristiriitaa – päinvastoin; kun kohtaamme uusia kulttuureja myös oma identiteetti vahvistuu.

Museerna har en viktig roll när det gäller att tydliggöra vårt ursprung. En livskraftig kultur måste känna till sina rötter och erkänna de influenser som skapat grunderna. Den svenska journalisten John Chrispinsson påminner i boken Den glömda historien, svenskarna om det svenskspråkiga arvet i Finland, Baltikum och Ryssland. Han talar om en lobotomering av minnet om svenskheten i öster. Samma lobotomering upplever vi på vår sida av gränsen när det gäller insikten om hur avgörande det svenska arvet varit för Finlands utveckling. Det samhällssystem och författningsarv som också levde vidare under autonomitiden var helt avgörande för Finland. Utan det arvet hade Finland inte haft en chans att motstå en assimilation i det ryska riket, och hade därmed inte heller varit en del av det vi kallar västvärlden idag. Pohjoismainen hyvinvointivaltio mainitaan ensimmäisenä kaupungin arvona strategiassa. Juuri se johtuu meidän pitkästä historiasta, jota ei pidä unohtaa. Museoiden tehtävä on mm. pitää meidät tietoisina juuristamme.

Biblioteken är en otroligt viktig kulturbärare, Helsingfors stadsbibliotek har fått pris
och väckt uppmärksamhet internationellt för att man följt med sin tid, och utvecklat sina
tjänster så att de fortfarande lockar stora mängder användare. Viktigt att de
fortsättningsvis gratis ger möjlighet för alla att ta del av litteratur, musik, tidningar
och elektroniska tjänster, de har en viktig social roll.  Det skulle vara viktigt att höja biblioteksersättningarna till författarna till en nordisk nivå.

Helsingfors borde ha en särställning när det gäller statliga kulturstöd. Det klart
största antalet konstnärer inom de flesta sektorer är bosatta inom huvudstadsområdet,
också de största och viktigaste kulturinstitutionerna finns här. Det syns inte alltid i
fördelningen. Staten ska naturligtvis också garantera livskraftig kultur på annat håll i
landet, men ändå se det som en nationell angelägenhet att det är möjligt att få
toppartister till landet exempelvis inom ramen för Helsingfors Festspel.

Den svenska kulturen syns väldigt litet i strategin, och inte alls i åtgärdsförslagen. Ainoa toimenpide-ehdotus mitä voisi tulkita koskevan ruotsin kieltä on maininta ” vähemmistön mahdollisuuksia harjoittaa omaa kulttuuria halutan edistää, samoin kuin yhteisiä kulttuurihankkeita.” Tällainen hanke voisi olla yhteistyö koulujen, ja toisen kotimaisten kielen teattereiden ja kirjailijoiden kanssa, mikä edistäisi kiinnostusta kielten oppimiseen.

On erittäin tärkeätä, että ruotsinkielinen kulttuuritoiminta suunnitellaan ja tuotetaan ruotsiksi. Ruotsinkielinen kulttuuritoiminta ei saa olla pelkästään käännöstyötä. Juuri ilmestynyt  Opettajan Kulttuurikäsikirja, Kulturhandbok för läraren,  on esimerkki siitä miten tämän tulisi tehdä; kirjasta on tehty eri versiot suomeksi ja ruotsiksi. Tulen palaamaan tähän asiaan ponsiehdotuksella.

Slutligen något om hur vi kunde använda kulturen mer innovativt som motor. Jag hade förmånen att besöka festivalen i Edinburgh med styrelsen för Helsingfors Festspel och blev imponerad av hur man där valt att satsa på samarbete, på gemensam marknadsföring och på kultursatsningen som viktig bit av stadens image. Vi diskuterade flera gånger att Edinburgh och Helsingfors har så olika grundpremisser för sina festivaler, en huvudstad har flera agendor medan Edinburgh fokuserar på sin identitet som festivalstad, engelskan gör det lättare att nå ut etc. Vid närmare eftertanke tror jag att vi inte skall dra för stora växlar på geografi och språk – Helsingfors är inte så känt i välden att en festival inte kunde bidra till att placera oss på kartan. Våra program med oftast internationella artister är också presenterade på engelska och därför i princip lika tillgängliga för hela världen. Det är därför inte yttre dåliga odds som är skillnaden utan snarare det faktum att Edinburgh har VALT att satsa på sin festival, med ett starkt engagemang lokalt och regionalt. Satsningarna har varit mer strategiska än stora, på gemensam biljettförsäljning , marknadsföring och  nätverksbyggande inom olika konstsektorer. Good news är att inget är omöjligt för Finland, det beror på hur Finland agerar.

Man kunde börja med ett bättre samarbete mellan alla aktörer inom stadens kultursektor och stadens egen verksamhet. Det finns kanske inte resurser för en omfattande global marknadsföring av Helsingfors, men mycket kunde göras för mindre, riktade insatser. I Edinburgh var det knappast så att den ekonomiska nyttan för regionen kom först och satsningen internationellt sedan. Brandet Finland skulle må bra av gemensam satsning på kultur, utåt, vi har så många starka områden, inte minst musiken i vårt nya fina Musikhus. För att nå dit måste man sluta konkurrera och se synergier.

Svenska Folkpartiets fullmäktigegrupp godkänner Helsingfors kulturstrategi, men föreslår en hemställningskläm:

Stadsfullmäktige förutsätter att den svenskspråkiga kulturverksamheten inte skall vara en översättning av finskspråkig verksamhet utan planeras och produceras på egna villkor. Detta är särskilt viktigt när det gäller verksamhet för barn och äldre.

SFP:s gruppanförande på fullmäktigemötet 30.11.2011 hölls av Henrika Zilliacus-Tikkanen