Statsrådets redogörelse om medborgarengagemang

01.01.1970

I samband med att effekterna av den nya kommunallagen behandlades i riksdagen efterlyste Svenska riksdagsgruppen en ordentlig demokratidiskussion. Den aktuella redogörelsen är en bra sammanfattning av medborgarnas påverkningsmöjligheter, rättigheter som stiftas om i flera lagar. Trots att påverkningsmöjligheterna tveklöst är många är ändå medborgarnas intresse för politik begränsade. Den naturliga frågan som följer av detta är: Finns det andra djupgående förändringar i samhället som resulterat i svagt intresse för politik, något som inte ens nya påverkningsmöjligheter kan råda bot på? Dessa frågor berörs i redogörelsen tyvärr endast med en bisats.
Under de senaste årtiondena har det hos människorna skett en betydande övergång från en kollektiv uppfattning av världen till en som mera baserar sig på individuella val. Det politiska systemet däremot bygger uteslutande på kollektiv. Partierna är en form av kollektiv, beslutsfattandet sker kollektivt och det sker för ett kollektiv - befolkningen. Två totalt olika tankevärldar möts. Och beslutsfattandet kan inte i praktiken vara mycket annat än kollektivt då det gäller att bära ansvar för befolkningens gemensamma bästa.
Orsaken till att medborgarna byggt upp en världsbild där det egna engagemanget är i centrum beror närmast på två saker - högre bildningsnivå och levnadsstandard. I det vanliga livet påverkar människorna sin vardag i stor utsträckning genom sina egna köp och val t.ex. vad gäller den egna utbildningen. Det egna valet har fått en enormt mycket större betydelse än i det traditionella samhället. Samtidigt har Finland blivit ett välfärdssamhälle som generaliserat inte präglas av 1800-talets stora sociala skillnader människor emellan. Och det konkurrerande kommunistiska systemet har kollapsat och ersatts av kapitalism. Allt detta har lett till en minskad motivation att rösta.
En annan märkbar förändring som skett är kommunernas minskade ekonomiska möjligheter efter den ekonomiska recessionen. Utöver det har kommunerna fått flera uppgifter utan åtföljande finansiering. Detta upplevs naturligtvis som minskade påverkningsmöjligheter i kommunerna, där politiken ofta blivit ett sökande efter sparobjekt i stället för utvecklingsarbete. Det är förståeligt att allt färre anser det vara värt att satsa sin egen tid på att fatta obekväma beslut då redan det egna arbetet kräver mycket tid och ersättningen inte står i proportion till den nedlagda tiden. Via det egna jobbet och lönen därav upplever säkert många att de kan påverka sitt eget liv mera.
Med även andra fenomen som är förknippade till att samhället blivit mera svåröverskådligt spelar sin roll. Framför allt i större städer har ansvarsförhållandet mellan invånarna och fullmäktige grumlats till i.o.m. den omfattande delegeringen av makten till kommunstyrelsen, nämnderna och tjänsteinnehavare. Fullmäktigeledamoten sitter i en svår situation när makten delegerats, men ansvaret fortfarande ligger på fullmäktiges axlar. Allt detta har bidragit till att fullmäktiges roll blivit oklar för invånarna och dess verksamhet ointressant. Dessutom är det viktigt att man följer med hur köptjänsterna påverkar den lokala demokratin. Ansvaret för dessa tjänster får inte flytta över från kommun till producent.
Redogörelsen tar inte heller upp den känsla av minskat inflytande som medlemskapet i EU gett. Då ett direktiv godkänns är uppfattningen att saken är fastslagen för evigt. Bland annat med detta som orsak har Svenska riksdagsgruppen talat för en klarare ansvarsfördelning mellan unionen och medlemsländerna. Känslan av minskat inflytande har inte uppvägts av att unionen gett redskap att påverka viktiga globala frågor som växthuseffekten.
Utan att beakta alla dessa bakomliggande faktorer kan man inte greppa den situation den representativa demokratin befinner sig i. Frågan lyder: Är förändringarna i samhället så genomgripande att det inte spelar någon roll vilka åtgärder vi vidtar för att öka öppenheten och demokratin - t.ex. med de förslag som redogörelsen nu föreslår? Det är uppenbart att det är viktigt att hela tiden utveckla vårt demokratiska system. Det nordiska lokala självstyret är enormt värdefullt, men den representativa demokratin förutsätter deltagande, ett ansvar och en skyldighet från invånarnas sida.
Det är viktigt att medborgarnas initiativ och viljeyttringar tas på allvar. För detta finns redan nu många redskap - t.ex. hörande av invånarna i samband med byggnadsprojekt, ett hörande som bör vara tvåvägskommunikation. Redogörelsen föreslår att invånarnas åtgärdsinitiativ till kommunen skall behandlas av fullmäktige i stället för att nämnder svarar på dem, vilket idag ofta sker. Det är svårt att vara av annan åsikt.
Även om tvåvägskommunikationen i själva verket fungerar mycket bättre än många tror, finns en hämmande faktor för den verkliga rörelsemånen i beslutsfattandet - igen de knappa resurserna. I vissa uppmärksammade fall har det sett ut utåt som om det, när det kommer till kritan, inte fanns några alternativ alls trots klart motstånd från befolkningens sida. Utrymmet för mänsklig vilja, m.a.o. politik, får inte vara så litet. Det försvagar trovärdigheten. Ansvarsförhållandena då det gäller köptjänster och delegering bör likväl klargöras.
Det är också viktigt att vi tar lärdom av hur de demokratiprojekt som genomförts på olika håll i landet utfallit. Eftersom våra kommuner ser helt olika ut måste också lösningarna göra det. En "federal" lösning kan vara naturlig för Vanda. Esbo har grundat en svensk barn- och bildningsnämnd under vilken både skolväsendet och dagvården sorterar. I flera österbottniska kommuner televiseras fullmäktiges möten. Ungdomsfullmäktige och äldre råd har förverkligats på många olika sätt beroende på kommun. Diskussionsforum har grundats på kommunernas hemsidor, och så vidare. Många försök har varit lyckade och ger säkert grund för den fortsatta behandlingen.
Det är missvisande att entydigt säga att invånarnas påverkningsmöjligheter minskat om man inte tar i beaktande de val de gör varje dag i sitt konsumtionsmönster och skaffande av t.ex. fadderbarn i u-länder. Allt detta är ställningstaganden. Medlemskap i ensaksrörelser har också blivit ett populärt sätt att påverka och det är en god sak. Men de aktiva i dem är själva verket inte så många. Ur mediasynvinkel har det däremot varit lätt för dem att i sin rätlinjighet få fram sitt budskap, då de inte har samma behov att väga olika frågor mot varandra hela tiden hållande i tankarna de ekonomiska ramarna som man måste göra i partier. I den snuttifierande mediabevakningen måste ett långt resonemang förkortas till en rad. Långsiktigt arbete är sällan meningsfullt att sammanfatta på 5 sekunder.
Även om det inte är trendigt att säga det, så vill jag understryka hur viktig partiinstitutionen är för demokratin. Kritiken mot och negligerandet av det demokratiska systemet är riskabelt då det inte förs fram realistiska alternativ. Det är ett stort problem att många uppfattar partierna som avlägsna, trots att de också bygger på frivilliga krafter och vanliga människor. Då nyhetsbevakningen ofta koncentrerar sig på tvister och personfrågor, vilka endast är en liten bit av det politiska livet, ger det en felaktig bild av den politiska verksamheten.
Människor påverkar på nya sätt. Vi kan genomföra förändringar som föreslås i redogörelsen, men de ändrar i vilket fall som helst inte på den allmänna trenden i samhället, som jag tog upp i början. Med det finns en kraft i folket - om tillräckligt många människor önskar förändring så är det garanterat att denna förändring inträffar oberoende av hur strukturerna ser ut.

Gruppanförandet hölls av Nils-Anders Granvik den 9.4.2002

Skribent: