Diskussionerna om huruvida finlandssvenskan ska förbli ett nationalspråk eller få status som minoritetsspråk är inte någon ny företeelse – redan på 1930-talet ställdes krav på att finlandssvenskan ska bli ett minoritetsspråk. Sedan dess har tanken gjorts aktuell från båda finskspråkigt och svenskspråkigt håll, nu senast av Sannfinländarnas ungdomsorganisation.
Som ett svar på diskussionen har Folktinget givit politices doktor Kristian Myntti i uppdrag att framställa en rapport om vad finlandssvenskan som minoritetsspråk skulle innebära för finlandssvenskarna och Finland.
Mynttis rapport ger ett klart besked: svenskan har de bästa förutsättningarna att hålla sin ställning och kämpa mot domänförluster som nationalspråk. Vilket svenskan också är, enligt finländsk lagstiftning.
Rapporten, ”Nationalspråk och minoritetsspråk – i ljuset av finländsk lagstiftning och internationella konventioner”, har två mål, enligt Myntti: att utreda svenskans ställning i finländsk lagstiftning och att utreda om finlandssvenskarna borde definieras som en minoritet och svenskan som ett minoritetsspråk i Finland.
– Men det är ingen politisk rapport, säger Myntti. Den politiska diskussionen fortsätter nog ändå.

Minoritetsställning hjälper inte
Orsaken till att förslaget om att omvandla svenskan till ett minoritetsspråk har lyfts upp också från finlandssvenskt håll är att svenskans ställning kunde bli starkare med hjälp av en särskild lagstiftning. Dessutom kunde internationella garantier för minoritetsspråk åberopas då finlandssvenskarna upplever sig ha blivit orättvist behandlade.
– Men min uppfattning är att svenskans status inte kan stärkas genom en minoritetsställning, säger Myntti.
– Det gäller till exempel de finlandssvenska institutionerna, som Borgå stift, Nylands brigad och svenskundervisningen i de finska skolorna. Sådant blir svårt att motivera om svenskan blir ett minoritetsspråk.
Finlandssvenskarna anses redan vara en nationell minoritet, vilket betyder att ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter kan tillämpas på oss. I europarådets ögon är finlandssvenskarna en minoritet rent folkrättsligt.
– Så ur folkrättslig synpunkt har vi inget att vinna på att finlandssvenskan omdefinieras till ett minoritetsspråk på statlig nivå – dessutom innehåller ramkonventionen inte mycket hjälp för finlandssvenskarna. Det folkrättsliga skyddet är svagare än konventionen för mänskliga rättigheters skydd. Jämfört med vad det folkrättsliga skyddet kan erbjuda har svenskan en god ställning i Finland.
Myntti föreslår i sin rapport att en språkombudsmannatjänst införs för att hjälpa till att hålla svenskans ställning i Finland.
– Problemet är hur språkombudsmannens behörighet ska regleras mellan justitiekanslern, justitieombudsmannen och språkombudsmannen.
Samlingspartiets riksdagsledamot Kimmo Sasi är däremot skeptisk till idén om en språkombudsman, trots att han i övrigt håller med om slutsatserna i Mynttis rapport. Enligt Sasi har justitiekanslern och justitieombudsmannen den behövliga makten för att se till att lagarna efterföljs – det kunde vara svårt för en språkombudsman att få den erforderliga pondusen.
– Systemet har hittills fungerat relativt väl. Grundlagens paragraf 17 är klar och tydlig: Finland har två nationalspråk, säger Sasi.
– Det väsentliga är att man kontrollerar att finlandssvenskarnas rättigheter efterföljs. Där kommer instanser som grundlagsutskottet och folktinget in. Men också här är resurserna ett problem.

Karlebyfrågan ett viktigt beslut
Det svenska språkets ställning i Finland, att ett språk 5,5 procent av invånarna talar är ett nationalspråk, är unikt.
– I vissa europeiska regioner får språkliga minoriteter inte hänga upp gatskyltar på sitt eget språk om de inte utgör över 50 procent av områdets befolkning, säger Myntti.
Men det finns klara hotbilder, som till exempel Karlebyfrågan.
– Och den är inte slutbehandlad än, varnar riksdagsledamot Jacob Söderman (SDP) för.
Kimmo Sasi ser Karlebyfrågan som ett viktigt beslut för framtiden – förutsatt att Karleby förblir en del av Vasas förvaltningsskifte.
– Det visar att systemet sist och slutligen fungerar – regeringen måste fatta beslut som följer grundlagen.

Svenskan i Finland år 2030
Tankesmedjan Magma och Kommunförbundet har sammanställt en rapport som utforskar olika scenarier om det svenska språkets situation i Finland år 2030.
2030 kan tänkas vara en lång tid in i framtiden, men 20 år flyger sist och slutligen ganska snabbt förbi.
– Mycket hinner hända. För 20 år sedan fanns varken internet eller textmeddelanden, vi var inte ännu EU-medlemmar och Berlinmuren stod kvar, säger Kommunförbundets Kristina Wikberg.
Projektet ska inte betraktas som en forskningsrapport och inte heller som slutprodukten av den process som ledde till rapporten, utan som ett verktyg för en fortsatt diskussion, enligt instanserna bakom arbetet.
Tankar och visioner
Sammanlagt har 300 finlandssvenskar svarat på enkäten som står som grund för rapporten.
Texten är uppbyggd som ett scenarioprojekt, det vill säga att arbetsgruppen har sållat fram fyra möjliga scenarier på basis av enkätsvaren. Scenarierna är inga prognoser, utan representerar några av flera olika möjligheter, säger Björn Teir, vd för Svenska Kulturfonden. Till slut innehåller rapporten också en vision, en idé om hur det svenska i Finland kan se ut år 2030 – i bästa fall.
– Från början var tanken inte att arbetet skulle innehålla en vision. Att den gör det beror på viljan att ta tillvara alla de värdefulla åsikter som kom fram i utfrågningen, säger Wikberg.

Fyra scenarier
Det första scenariet beskriver en högteknologisk framtid,. De nordiska länderna målas upp som den av teknologin drivna utvecklingens spjutspets. De nordiska länderna har kommit närmare varandra på grund av liknande värderingar och bakgrund. Samarbetet kring Östersjön har blivit mer intensivt och finländaren har blivit en världsmedborgare, tack vare billiga biljettpriser.
Svenskan i Finland, då? Den finns kvar. Teknologin möjliggör att grundtryggheten garanteras och att de lokala medierna, på många olika språk, finns kvar. Banden till Sverige blir starkare samtidigt som det finlandssvenska förstärks, till en del tack vare de sociala nätverken. Svenskan har utvecklats till en konkurrensfördel och finlandssvenskarna har flyttat till de urbana områdena.
Ett drömscenario – men rapporten identifierar också en risk: regionaliseringen.

Det andra scenariet handlar om miljömnedvetenhet. Enighet, fred och miljö är ledorden som driver såväl den politiska som den ekonomiska utvecklingen. Finländarna åker tåg direkt till Kina och Thailand och samarbetar med de närliggande länderna i miljöfrågor.
Miljön påverkar också det svenska i Finland: distansarbete möjliggör att många finlandssvenskar bor kvar på landsbygden och det mångkulturella samhället gör att man gärna samarbetar över språkgränsen.
Det tredje scenariet handlar om mångkultur: där får finlandssvenskarna arbeta för att lyfta fram de egna särdragen i det pussel alla andra kulturer utgör. De svenska regionerna får en specialstatus, men svenskan har blivit ett minoritetsspråk medan andra språkgrupper har vuxit. Det har gjort att det svenska servicen lider och svenskan är marginaliserad som språk.
I det fjärde scenariet, ”skräckscenariet”, har demokratin förlorat fotfästet ute i världen och politiska, ekonomiska samt religiösa motsättningar har satt käppar i hjulen för samarbetet nationer emellan.
Den nordiska välfärden är ett minne blott och Finland har för fullt upp med att överleva som nation för att satsa resurser på det finlandssvenska. Finlandssvenskan håller på att dö ut, trots att de överlevande finlandssvenska institutionerna gör sitt bästa för att rädda språkgruppen med resterna av sina resurser.

Visionen kräver åtgärder
Finlandssvenskarna själva kan inte göra så mycket för att motverka att det fjärde scenariot blir sanning, men i publikationen där scenarierna räknas upp finns också en vision, ett femte, eftersträvansvärt scenario.
I visionen utmålas svenskan som en rikedom, en naturlig del av Finland och någonting som tillför finländarna och Finland ett mervärde. Visionens finlandssvenskar åtnjuter svensk skola och dagvård, liksom många av invandrarna och de finskspråkiga finländarna.
– Visionen speglar hur vi vill att framtiden ska se ut, säger Kristina Wikberg.
Björn Sundell påpekar att visionen inte är ett manifest eller ett politiskt program, utan ett tanke-experiment.
– För att visionen ska uppfyllas krävs åtgärder från minoriteten, men också majoritetens hjälp, säger Sundell.
Arbetsgruppen har listat en del åtgärder för att visionen ska kunna uppfyllas: där ingår saker som att finlandssvenskarna bör framstå som föregångare, att svenskan i dagvården och skolorna tryggas samt att de nya medierna utnyttjas för att i fortsättningen också kunna ha finlandssvenska medier.
En av de viktigaste åtgärderna för att svenskan ska kunna överleva i Finland ända till år 2030 och längre är en nationell språkstrategi.
– I den ska det bland annat ingå att finländarna lär sig språk tidigare, säger Wikberg.
Språkundervisningen ska börja redan i daghemmen och undervisningen i svenska ska koncentreras på kommunikation i stället för på det grammatikaliska.
Scenarierna i Magmas och Kommunförbundets häfte kan tänkas vara mer högtflygande än ett svar på de reella hoten här och nu: attityden att finlandssvenskan är onödig och dyr, attackerna mot finlandssvenska områden i kommunstrukturreformen och rösterna som vill göra svenskan till ett minoritetsspråk.
Men att det, liksom Mynttis rapport, alls blev till visar på en vilja att kämpa för att överleva. Det är också det centrala i båda rapporterna: det duger inte att sitta still om det svenska i Finland ska finnas kvar i framtiden.