Politik och samhällsengagemang är alltså inget nytt för Månsson.
– Jag är troligen den enda som varit ordförande både för Finlands Svenska Skolungdomsförbund, Svensk Ungdom och Finlands Svenska Ungdomsförbund.
Björn Månsson poängterar hur viktig roll de finlandssvenska organisationerna och strukturerna spelar i den konstruktion vi kallar Svenskfinland.
– Utan frivilligarbetet och medborgarrörelserna skulle Svenskfinland inte vara någonting. Det räcker inte på långt när med det offentliga Finlands officiella tvåspråkighet. De finlandssvenska nätverken spelar också en tydligare roll då de offentliga samhällsstrukturerna börjar svikta på grund av dålig ekonomi eller allmän njugg inställning till det svenska.
Enligt Månsson skulle det vara viktigt för finlandssvenskarna att minnas att både huvudstadsregionens och landsortens finlandssvenskar behövs om det finlandssvenska bygget skall hålla ihop.
– Vi behöver varandra. Det är lika viktigt att svenskan finns och hörs bland maktens torn och tinnar som att den hörs på upplandets gator och torg.

Mer eller mindre dolda agendor
Björn Månsson skrev i tiderna i Hbl att det som nu upplevs som motgångar för finlandssvenskheten mer handlar om nonchalans än om illvilja. Nu är han emellertid beredd att omvärdera sina slutsatser.
– Speciellt Karleby-fallet gör nog att man frågar sig om det ändå finns en agenda, som inte alls är speciellt ”dold”. Men man vill kanske ändå hellre tro att det hela handlar om ministrar och beslutsfattare med mycket dåliga rådgivare.
Månsson tar som exempel markeringen av år 1809 som på officiellt håll firats som att ”nationsbygget” började då.
– Pyttsan! Nationsbygget började förstås med de svenska lagarna från medeltiden och framåt, som fick fortsätta i den östra rikshalvan även efter införlivandet i Ryssland.
Oberoende om det finns agendor eller inte säger Björn Månsson att det idag finns färre synliga politiker som uttrycker förståelse för de finlandssvenska frågorna.
– Förr kunde vi lita på en Virolainen i centern, eller på en Lipponen bland sossarna, men dagens persongalleri har förändrats. Vad kan man annat konstatera när Alexander Stubb, som i övrigt är en rätt hyfsad utrikesminister, inte rört en fena för det svenska i Finland.

Vilken regeringskombination är bäst?
Många diskuterar vilken regeringskombination som skulle vara den bästa med tanke på det svenska i Finland. För Björn Månsson är det klart.
– Ur språklig synvinkel är de blågröna koalitionerna sämre än de rödgröna. Kokoomus och Centern är gamla fennomanska partier. I en koalition spelar det däremot mindre roll om De Gröna är med; för dem är det svenska en sjunde rangens fråga, säger Månsson.
Med jämna mellanrum ventileras även om SFP skulle må bra av att vara i opposition. Man hänvisar till år 1978, då det lyckades riktigt bra. Men Björn Månsson är inte av samma åsikt.
– Jag blev bokstavligen ögonvittne då SFP år 1978 lämnade förhandlingarna om regeringsombildningen efter presidentvalet, och hörde i Villa Bjälbos tambur hur Kalevi Sorsa sade till SFP:s förhandlare: ”Syödään nyt kuitenkin viimeinen ehtoollinen yhdessä”. Men man får inte glömma att läget i mitten av 70-talet var helt annat än idag. Regeringarna satt sällan längre än ett eller två år, och olika konstellationer avlöste varandra i snabb takt.
Enligt Månsson måste vi helt enkelt konstatera att dagens politiska Finland är ett regeringscentrerat system.
– Regeringarna sitter perioden ut, och det är därför viktigt att vara med. Hamnar man i opposition skall man idag räkna med att sitta där åtminstone fyra år. Det är en lång tid. SFP:s opposition år 1978 var en kalkylerad risktagning som lyckades. Det gick sämre för Liberala folkpartiet.
Det här betyder enligt Månsson inte att oppositionspartierna är utan betydelse idag.
– Speciellt i den svenska frågorna har vi bra samarbete i grundlagsutskottet, och där förutom med socialdemokraten Jacob Söderman även med Kimmo Sasi från kokoomus, så det finns alltid undantag från generaliseringarna.

Ny roll för generalsekreteraren
Jobbet som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen, som består av SFP:s riksdagsledamöter och den åländska ledamoten, har en längre tid varit en språngbräda för unga SFP:are. Profileringen blir förstås en annan då ett luttrat proffs som Månsson tillträder tjänsten, och det var också meningen.
– Tjänsten skall inte ses som en belöning för EU-kandidaturen, trots att man förstås kan se det som en logisk följd av att jag fick hyggligt med röster. Idén är att göra posten lite mera politisk, och att jag mera skall synas som gruppens ansikte utåt; helt nytt är att jag förekommer som talare på olika tillställningar, senast t.ex. på Nylands Brigads gille.
I Månssons arbete ingår att i samråd med gruppordföranden och ledamöterna skriva riksdagsgruppens anföranden t.ex. i budgetdebatten, och att koordinera arbetet på gruppkansliet, som i tillägg till Månsson består av lagstiftningssekreterare Tina Harms, och riksdagssekreterare Pia Gästrin.
Månsson säger att det gått smidigt att komma in i gruppen; av ledamöterna är många bekanta från förr:
– Ulla-Maj Wideroos, Håkan Nordman och Astrid Thors hör till samma politikergeneration som jag, de övriga har jag blivit bekanta med under min tid som journalist.
Månsson säger att väljarna gjorde ett gott val i det förra riksdagsvalet.
– Det måste sägas att Svenska riksdagsgruppens ledamöter har en imponerande arbetsförmåga. De är både kunniga och pålästa, och dessutom flitiga.
Enligt Månsson skulle något annat inte kunna komma i fråga, eftersom gruppen inte är speciellt stor, tio personer.
– Det betyder att alla gruppens ledamöter är tvungna att bevaka minst två riksdagsutskott, där ju det egentliga arbetet pågår. I de större grupperna finns betydligt större möjligheter att köra på tomgång fast hela perioden.
Björn Månsson önskar ändå att riksdagsvalet 2011 skulle innebära några tilläggsmandat för SFP.
– Det skulle lätta på arbetsbördan. Ett system där ministrarna kunde ha suppleanter i riksdagen skulle också vara bra, nu får ju de ledamöter som även är ministrar av naturliga skäl inte sitta med i utskotten.