Tillbaka
”En gammal stad som Åbo är fängslande inte endast till följd av djupdimensionen i tid, även om tidsdjupet inte är större än så. Några och tjugo generationer karakteriserar stadens historiska existens, men bär inte längre än till grundläggande kulturers aftonrodnad. Finlands sydvästra udde blev tidigt färdmans angöringsplats och vägars utgångspunkt. Den har mottagit och låtit gå vidare eller riposterat. Den ger associationer åt många håll. Dess huvudort bär ärr som en tuktad människa. Den har vid valda tillfällen rest sig på nytt och små myror har reparerat dess gångar, anlagt och bättrat på konturen. Den bjuder till både vetenskaplig kartläggning och till promenaders hemnvana vandring.”
Så inledde forskaren och skriftställaren Svante Dahlström sin legendariska essäsamling ”Promenader I-III”, där han fångar in sin hemstad Åbo – dess historia, själ och historiska gestalter.
Idag skulle Svante Dahlström, om han levde, se framför sig en stad som fortfarande "bär ärr som en tuktad människa". Men som också alltfort präglas av en ogripbar, tidlös stämning som universiteten, närheten till skärgården och historiens berömda vingslag skänker staden Åbo, som om två och ett halvt år dessutom har äran att titulera sig europeisk kulturhuvudstad.
Svenska folkpartiets partidag, den 102:a i ordningen, hålls i likhet med den 88:e år 1994 i Åbo, i denna sal. För fjorton år sedan stod Finland i ett historiskt vägskäl då landet fyra månader efter partidagen skulle folkomrösta om sitt medlemskap i det som då kallades EG. För sfp blev partidagen något av det Svante Dahlström kallar vägars utgångspunkt. Partiet slog fast en positiv inställning till EG-medlemskapet, dock med vissa randvillkor av respekt för det faktum att partifältet var delat.
Idag vet vi att partidagen i Åbo 1994 och republiken Finland den första januari 1995 tog rätt väg. EU växte med Finland, Sverige och Österrike till en femtonländers gemenskap och så småningom till en fastare politisk, ekonomisk och kulturell union med närmare trettio medlemsstater - inklusive de forna öststaterna i den forna intressesfären till den forna Sovjetunionen, som symboliserade det forna kalla krigets tidevarv.
Sfp:s partidag och Finland fattade ett beslut i tiden, för framtiden. Vi valde, såsom ett av sfp:s politiska rättesnören generellt påbjuder, att förekomma istället för att förekommas. Det var inte heller det sista vägskälet i sitt slag. I en värld, där samarbete och förtroende förpassat gamla spöken och förlegade sinnesbilder till historiens skräphög, skall vi fortsättningsvis ha en hög beredskap att med öppet sinne fatta beslut som på bästa sätt befrämjar landets helhetsintressen.
De nödvändiga politiska förutsättningarna för alla som arbetar med att förändra Finlands internationella ställning, med hänsyn till våra ekonomiska, politiska och försvarspolitiska intressen, är ändå lika känd idag som den var 1994: en möjligast bred politisk konsensus och en tydlig förankring i folkviljan.
Detta gäller exempelvis för vår inställning till ett medlemskap i Nato, den dagen frågan på allvar skulle bli aktuell. Det blir den tidigast under följande valperioder - där pluralis i realpolitikens namn syftar på såväl riksdagens som republikens presidents valperioder. För närvarande pågår beredningen av den nya försvarspolitiska redogörelsen, som skall ges till riksdagen i höst. I redogörelsen behöver man alltså inte vänta sig några omdanande spelöppningar på denna punkt.
Partidag,
Sfp:s partidag är inte bara årtusendets första i Åbo. Den är också den första i sitt slag då det gäller en speciell dimension på delegatsammansättningen. Av drygt 250 delegater är nämligen knappt 130 kvinnor. Det betyder, bästa vänner, att sfp:s högsta beslutande organ, partidagen, av allt att döma för första gången sedan 1906 har kvinnlig majoritet.
Av många orsaker känns detta besked egentligen bara som en bekräftelse på den profil och värdegrund som är ett av partiets varumärken.
Vi har hälften kvinnor, hälften män i vårt partipresidium liksom i ministergruppen, vi innehar jämställdhetsministerportföljen i regeringen och vi kommer att gå till kommunalval med många rättviseteman, som bygger på kvinnans och mannens, flickans och pojkens, lika rättigheter på livets alla områden. Vi har som mål att i kommunalvalet ha lika många kvinnor som män som kandidater.
Jämställdheten är en rättvisefråga. Den är en moralisk mognadsmätare på varje samhälle, varje organisation, samfund eller företag som vill ta sig själv på allvar och ge en trovärdig bild utåt. Jämställdheten är därför ett av de honnörsord, som politikens samtliga aktörer måste omsätta i konkreta handlingar – inte bara minnas i festtalsretoriken.
Allt politiskt arbete har en jämställdhetsdimension. Men för att nå resultat behövs också en systematisering, en fokusering. Jag vill lyfta fram sex punkter, som enligt sfp:s uppfattning bör ligga till grund för arbetet för ett jämställt samhälle.
De är integrationen av könsperspektivet i beslutsfattandet – även känt under låneordet mainstreaming, där beslutens effekter på jämställdheten konsekvensbedöms. Det gäller minskandet av löneskillnaderna mellan kvinnor och män, arbetet med att befrämja kvinnors karriärsutveckling, arbetet med att öka jämställdhetsmedvetenheten i skolan för att motverka segregering, strävandena att underätta sammanjämkandet mellan arbetsliv och familjeliv samt arbetet mot våld i familjen, i närrelationer, i första hand mot kvinnor.
Vart och ett av dessa temaområden kräver separata strategier, där det klart uttalade målet måste åtföljas av konkreta redskap. Vart och ett av dessa temaområden behöver stöd av hela det tvärpolitiska samhällsarbetet, av näringslivets högsta ledargarnityr likaväl som av föräldrar till skol- och dagisbarn liksom pedagogerna som undervisar dem.
Möjligheterna att uppnå konkreta resultat är många i det samhälle, där alltför många gammalmodiga beslutskulturer, stereotypa köns- och yrkesrollsuppfattningar, dåligt självförtroende och de berömda glastaken, glasväggarna och glasdörrarna fortfarande står i vägen.
Men resultat uppnås bara om var och en tar sitt ansvar. Var och en.
En av de största strukturella orättvisorna är skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Problematikens djup och tröghet illustreras av det faktum, att inte ens den exeptionella löneuppgörelsen i höstas i den kvinnodominerade sjukvårdsbranschen hade mer än en marginell effekt på det i genomsnitt 20-procentiga lönegapet mellan kvinnor och män.
Det behövs alltså en tydlig jämställdhetsprofil på alla kommande löneuppgörelser på arbetsmarknaden. Samtidigt vet vi att vi inför stundande konkjukturlägen också möter behovet av måttliga löneuppgörelser. I sanning en delikat ekvation. Men också här finns beredskap att hantera situationen. Jag vill peka på likalönsarbetsgruppen, den i sitt slag unika sammansättningen av ledande politiker över alla block- och partigränserna samt arbetsmarknadsorganisationernas högsta ledning.
Samtliga parter har sedan våren 2006 bundit sig vid målet att minska lönegapet med fem procentenheter fram till 2015. Takten kanske inte bländar, men är mot bakgrunden av den historiska löneutvecklingen i verkligheten förhållandevis ambitiös. Hur det går i praktiken beror mycket på vilken tyngd arbetsmarknadsparterna ger åt likalönsfrågan. Det är frihet under ansvar – och mycket ansvar.
Jag vill i egenskap av jämställdhetsminister vädja till speciellt arbetsmarknadsparterna att göra sitt yttersta för att öka lönejämställdheten mellan kvinnor och män, att minska segrergeringen på arbetsmarknaden och ställa sig positivt till förslag, som ger männen och papporna större möjligheter att ta ansvar barnen när de är små. En arbetstagare som är nöjd med sina insatser hemma är garanterat också en mer motiverad arbetstagare på arbetstid. Win-win, heter det visst.
Samma utmaningar gäller självfallet också det arbete som sköts med politiska förtecken. Politik är som känt att vilja. Sfp har en lång och dessbättre konsekvent meritlista på jämställdhetens område.
Idag har vi en viktig roll i att i den anda som Annie Furuhjelm, Elly Sigfrids, Elisabeth Rehn och många andra skapat, gå vidare med att spränga glastaken, bryta ny mark och öppna kabinettsdörrarna för att få in den moderna, rättvisa synen på kvinnans och mannens lika möjligheter och rättigheter på livets alla områden. Svenska folkpartiet skall fortsätta initiera radikala familjeledighetsmodeller, prata om pappans roll i hushållet och med barnen, befrämja kvinnans lika rätt till yrkeskarriär också då vi får glirningar – lyckligtvis allt färre - för våra förslag. Samhället förändras nämligen inte om den som vill minst får bestämma.
Vi skall alla skapa en förändring som betyder, att Finland i framtida internationella jämförelser hittar sig själv som världens mest jämställda land. Det arbetet kräver modiga politiska beslut, målmedvetenhet på samhällets alla områden – och full beredskap till förändring på det viktigaste av alla ställen. Nämligen mellan våra öron.
Bästa partidag,
Det finns också en annan tematik som på ett så naturligt sätt hör hemma på svenska folkpartiets partidag att den just därför måste upprepas – varje gång. Det gäller situationen för vårt svenska språk och för landets tvåspråkighet. Som den optimist jag är måste jag ändå uppriktigt säga, att vi inom svenska folkpartiet idag är oroliga över det vi ser – men framförallt över det vi inte ser.
Vad vi inte ser idag är nämligen det slag av naturlig uppslutning kring arbetet för landets tvåspråkighet, som vi under decennier av samhällsbygge känt en bred närvaro av i vårt land. Alla fattade beslut under årens lopp har måhända inte fullt ut återspeglat detta, men en grundrespekt för idén med svenska lösningar som garanter för en också i praktiken fungerande tvåspråkighet har ändå funnits där.
Förvaltningsfrågor har sällan varit några publika kioskvältare, men under senare tid blivit illustrationer av förändring av både praktisk förvaltningsbyråkrati och attityderna till det tvåspråkiga Finland.
Säkert är det också som samhällsvetarna Stefan Sjöblom och Siv Sandberg med flera uttryckte det nyligen: att det är de gradvisa förändringarna som skapar de stora utmaningarna - och att vi de facto under tjugo år sett en konsekvent förändringstrend, där traditionella styrningsformer baserade på lagstiftning och klara myndighetsstrukturer fått ge vika. Och att reformerna i sig har inte varit lika anmärkningsvärda som sätten att genomföra dem.
Också under det senaste året har förvaltningsreformerna fortsatt hagla tätt. Kommun- och servicestrukturreformen, reformen av polisförvaltningen, tingsrätterna, häradena och nu också länsförvaltningen har alla ställt beslutsfattarna inför vägval. Vilka lösningar är man beredd att omfatta för att en god och tillgänglig offentlig service på svenska med säkerhet kan ges också i fortsättningen när hela havet stormar och förvaltningsenheterna blir både färre och större?
Svaret på den frågan visar alltså också på den förändring vi sett på förhållandevis kort tid. På ansvarigt politiskt håll, men också inom förvaltningen har man blivit mer benägen att ta betydligt större risker än förr då det gäller skapandet av lösningar, som skall trygga svensk service. Risker som utlöses senast då enskilda tjänsteinnehavare går i pension eller kryphålen nyttjas fullt ut. Eller både och.
På så kort sikt och med så stora risker kan man inte behandla medborgarnas lika rätt till offentlig service, rättegång på eget modersmål eller förhör hos polisen, för att nämna bara några exempel. Vi måste fortsättningsvis minnas att landets svenska befolkning inte har sexprocentiga behov utan etthundraprocentiga behov. Vi förutsätter inte lösningar som garanterar oss särrättigheter, utan bara samma rättigheter som för språkmajoriteten. Varken mera eller mindre.
Därför var det glädjande att höra statsminister Matti Vanhanen på sitt Vasabesök för två veckor sedan uttala ett starkt stöd för behovet av förvaltningslösningar med svenska som första språk. På den punkten var han rent av "svenskare" än sitt eget partis svenska avdelning, vilket är intressant att notera såhär inför kommunalvalet.
Stödet från statsministern gällde också tanken att skapa en tingsrätt med Österbottens förbunds område som bas och med Vasa som huvudort. En självklar lösning för alla, som anser att landskapet fortfarande har en betydelse – låt vara att det också för ledande landskapspolitiker tycks bli allt populärare att sitta på två stolar i just den frågan.
Under de kommande veckorna, månaderna och åren kommer nya vägval för politikens aktörer, på riksplanet, i landskapen, i kommunerna. Det gäller att minnas att varje beslut kan bli stilbildande för följande. Väljer man att ta en ny risk skapas modellen, som kan kopieras också till andra delar av förvaltningen. På detta sätt blev polisdistrikslösningen i Åboland vägvisande för förslaget till tingsrättsindelning – när alternativet kunde ha varit en gemensam lösning för Raseborg och Åboland, där förvaltningsgränserna, dessa streck på kartan, hade kunnat vika för klokt samarbete.
Men i förvaltningsbyråkraternas värld av symmetriska lådor och pilar finns medborgarna synbarligen till för förvaltningen, inte tvärtom. En bredare och mindre riskbenägen politiska vilja, om den fanns, kunde skapa kaos i den byrå- eller borde man säga kleptokratiska världsbilden. Men just nu går schablonlösningarnas vaktparad vidare i den 90-åriga republiken.
Vill historieskrivningen nödvändigtvis ge svenska folkpartiet rollen som den ståndaktige tennsoldaten är det onekligen överensstämmande med sanningen. Helst skulle vi ändå dela med oss av äran, för den levande tvåspråkighetens och den livskraftiga svenskans skull.
Vi är inte rädda för konkurrens på den politiska spelplanen, tvärtom. Men vi anser att det måste finnas ett samband mellan ord och handling. Det är i den rödgula ligan det idag dessvärre finns allt färre spelare, som håller i 90 minuter.
Bästa partidagsdelegater,
Också om vi har fullt upp med att ha fötterna i nuet är blicken stadigt riktad framåt. Den följande hållplatsen där väljarna kan markera sitt stöd för samhällsarbetet på och för det svenska i Finland är kommunalvalet om fyra och en halv månad. I många delar av landet, även i Svenskfinland, begås kommunalvalet under nya stjärnor.
Samgångsbeslut som åtminstone påskyndats om inte direkt frammanats av kommun- och servicestrukturreformen innebär i praktiken att allt färre mandat skall fördelas i de nya kommunerna jämfört med detb förra valet. Inte desto mindre är mandatets tyngd stort, om inte större.
Nya kommungränser sätter sig prägel på kommunalvalsupplägget på Kimitoön, där tre kommuner blir en, i västra Åboland där fem kommuner går samman, i den nya kommunen Raseborg liksom i Vörå-Maxmo. Totalt kommer antalet kommuner i Finland att minska med cirka sjuttio vid årsskiftet. Takten kommer förmodligen att fortsätta, så även på sina håll i Svenskfinland. Åtminstone i östra Nyland pågår den process som syftar till att ge regionen bredare axlar för att klara framtidens utmaningar.
Kommunalvalet är det lokala valet. Det är valet av de ansikten, personer och strävanden som väljarna anser att med bästa förmåga kan arbeta för den goda närservicen, skolan, dagvården, hälsovården, äldreomsorgen, kommunens planläggning och näringspolitik, kultur- och idrottspolitiska framförhållning, inställning till grannarna, alltså andan i hela regionen.
Såsom i politiken överlag gäller den gamla sanningen lokalsamhället: den som tar helhetsansvar för hela kommunen kan också göra den största nyttan för den egna byn.
Därför är kommunalvalet, liksom alla andra val, ett ödesval i tiden. Det gäller att lägga sin röst där den väger tyngst. Bästa partidag, vår uppgift – alla delegater och tjänstemän i denna sal – är att visa för väljarna att svenska folkpartiet också denna gång är bäst skickat att förvalta ansvaret i kommunerna under de kommande fyra åren.
Under den pågående valperioden har grundläggande värderingar ställts på prov – också sådana vi trodde att saknade politisk prislapp. För ett knappt år sedan mättes värdet på den kommunala självbestämmanderätten när Helsingfors stads annektering av Sibbo fick sin politiska välsignelse.
Här är repetition på sin plats – eftersom det också handlar om viktig politisk konsumentupplysning: Svenska folkpartiet, rättspartiet, var det enda parti som på alla nivåer hade samma åsikt: i Sibbo, i Helsingfors, på landskapsnivå och i regeringen. Vi sade nej till tvångsannekteringen. Och det är vi stolta över.
Sfp:s kommunalvalsdevis i kommunalvalet i höst är rättvisa. Idag kan vi därför gå till kommunalval och lova väljarna fyra års garanti för att sfp också under den kommande valperioden respektera kommunernas rätt till sina områden, sina invånare och sina skatteinkomster. Vår rättsuppfattning är inte till salu på politikens värdebasar.
I kommunalvalet i höst ställer sfp upp minst 1500 kandidater. Vårt mål, att hälften av dessa skall vara nominerade före midsommaren, ser ut att uppnås. Vi hoppas på minst 125 000 röster i komunalvalet, alltså fler än i valet 2004. Vi är övertygade om att turbulensen på snart sagt alla nivåer i förvaltningen och snålblåsten mot svenskan gör sitt för att åkadliggöra hoten mot landets tvåspråkighet och öka understödet för svenska folkpartiet.
Men det finns också ett ökat allmänpolitiskt intresse för sfp:s liberala budskap, där tron på den enskilda individens frihet kombineras med ett starkt socialt samvete. Detta budskap – liksom arbetet för tvåspråkigheten – tilltalar också exempelvis tvåspråkiga familjer, som därför gärna stöder svenska folkpartiet och dess kandidater. Det förtroende är vi beredda att bära.
I kommuner som går samman skall vi minnas, att årsskiftet inte innebär slutet på något gammalt lika mycket som början på något nytt. Därför behövs alla goda krafter, gamla och nya, för att fortsätta bygget av den nya kommunandan.
Förändringarna som en fusion innebär för kommuninvånarens hembygdskänsla för att inte säga vardag skall överhuvudtaget inte överdrivas. Flera decennier efter de stora fusionerna i exempelvis Österbotten eller Västra Nyland är Kvevlaxborna fortfarande Kvevlaxbor, Lappfjärdsborna är Lappfjärdsbor och Tenalaborna är Tenalabor. På samma sätt kommer Västanfjärdsborna eller Naguborna att vara just detta, oavsett vilka färger som pryder kommunvapnet. Kommunalvalet är alltså det lokala valet. Det lokala livet försvinner ingenstans.
Svenska folkpartiet har ett kommunalvalsprogram med 112 punkter där vi ställer höga krav på hurudan den trivsamma, framåtblickande och starka primärkommunen skall vara. Vi vill att våra kommuner skall ha aktiv näringspolitik, att kommunerna skall föra en rättvis löne- och anställningspolitik, satsa på idrott och motion och sina ungdomar, integrera invandrare med speciell hänsyn till invarndarflickors rätt till utbildning.
Vi vill att kommunerna satsar på skolan och på sina bibliotek, såsom de socialt rättvisa, avgiftsfria faktacentraler de är – och skall vara. Vi tror på servicesedeln som invånarens möjlighet att välja fritt mellan offentlig och privatproducerad service. Vi anser att också energi- och miljöpolitiska hänsyn skall prägla kommunal upphandling. Vi vill trygga tillgången på behöriga lärare, speciallärare och barnträdgårdslärare i alla kommuner och vi vill utveckla språkbadssystemet. Vi vill ha nolltolerans för sexuella trakasserier. Vi vill ha rättvisa, en rättvis kommun i ett rättvist samhälle för alla.
Bästa partidag, med en bra kampanj, med bra budskap och med goda kandidater kan vi göra ett gott kommunalval, som därmed blir upptakten till följande val, som redan hägrar bakom knuten – nämligen Europaparlamentsvalet om exakt ett år. Ett val där sfp går in för att förnya sitt euromandat och där fältet nu är fritt efter att Henrik Lax, dessvärre, aviserat sin sorti.
Det betyder att vi är i samma situation som 2004 då Astrid Thors lämnade parlamentet och fältet var fritt. Se det här som en öppen och mobiliserande utmaning för hela fältet, eller egentligen en platsansökan: ”intressant jobb i dynamisk internationell, liberal miljö lediganslås på fem år. Svar till partikansliet, märk kuvertet ”Bryssel”.
Bästa sfp:are
Skattepolitiken har under de senaste veckorna intagit - eller återintagit - sin plats som ett engagerande samtalsämne på den politiska agendan. Det är något vi i sfp varmt välkomnar. Sfp har varit något av en orädd föregångare i skattepolitiken med initiativ, som så småningom fått genklang i andra partier och den vägen blivit verklighet. Ta slopandet av förmögenhetsskatten och revideringen av hela arvs- och gåvoskatten som goda sfp-exempel.
OECD, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, varnade nyligen för allvarliga konsekvenser för Finlands ekonomi ifall vi inte vidtar omedelbara åtgärder av också skattepolitisk natur.
Hotbilden som målas upp är bekant. Den består av en framtid med färre personer i arbetslivet, en minskad tillväxt, en tilltagande löneinflation och ett svårare klimat för vår skogs- och teknologi-industri. Här gäller att inte paralyseras av den dystra rapporten. Däremot gäller det att fundera allvarligt, medan tid är, på vad som kan göras för att förbättra läget.
OECD:s recept mot våra förstående ekonomiska bekymmer är en skattereform - eller i verkligheten en skatteväxling, ett begrepp sfp för övrigt brukat i decennier. Då handlar det inte om att schablonmässigt sänka skatter. Vi behöver genomtänkta skattepolitiska åtgärder, som stöder landets ekonomi, sysselsättningen liksom en hållbar social- och ekologisk utveckling. Det betyder en måttlig fortsatt lindrad beskattning av arbete, främst sänkt marginalskatt, och genomtänkta ekologiska skattelösningar, som beskattar verksamhet som belastar vår miljö.
En fortsatt ekologisk skatteväxling, där trafiksektorn spelar en av huvudrollerna, är därför önskvärd. Sfp:s modell för koldioxidutsläppsbaserad beskattning av både nya bilar och fordon har redan införts. Hur skulle det vara med en utrening av möjligheterna att ge också bränslebeskattningen en klar ekologisk profil, som ändå inte drabbar näringarna eller principen om att hålla hela landet bebott?
Hur man än slätar skattebjörnen med- eller mothårs bör vi komma ihåg att den helst bör stå på stadiga ben i alla konjunkturlägen. Skattepolitiken är därför ett bärande element i välfärdspolitiken. Men den är också ett ideologiskt signalinstrument. Jag därför passa på att direkt ta avstånd från de förslag som framställts om fastighetsskatt på åker- och skogsmark. En sådan skatt kommer sfp inte att acceptera!
Bästa sfp:are,
Under de senaste veckorna har kanske inte valkampanjernas innehåll lika mycket som deras ekonomiska ramar varit föremål för livlig diskussion. Frågan om valfinansieringens art, mängd och härkomst är en logisk fortsättning på den diskussion, som fördes redan direkt efter riksdagsvalet förra året men sedan ebbade ut.
Svenska folkpartiet välkomnade redan för ett år sedan – bland annat från denna plats på partidagen i Vanda – diskussionen om valfinansieringens öppenhet. Denna vår linje fortsatte då man för några veckor sedan offentliggjorde vem huvudfinansiären bakom den år 2001 grundande Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland är. Faktum är att detta offentliggörande ändå hade skett i vår – helt oberoende av den diskussion som förts de senaste veckorna. På sin höjd försnabbade debatten beskedet, men framtvingade det inte.
Inte desto mindre står det klart, att den lagstiftning som idag reglerar valfinansieringens öppenhet inte fungerar. Just därför kunde partiledarna över blockgränserna för ett par veckor sedan enas om att lagen ändras redan inför kommunalvalet - en proposition är att vänta redan inkommande vecka.
Ändringarna innebär att minimigränsen för det bidragsbelopp som måste redovisas med källans nämnande sänks för enskilda kandidater från 1700 euro till 1000 euro. Därtill skall kampanjutgifterna hädanefter specificeras så, att den stora allmänheten kan se exakt till vilka kampanjinsatser pengarna gått. I Svenskfinland innebär detta i klartext att betydande valkassaströmmar till främst Konstsamfundetgruppens och HSS-medias tidningar kommer att blottläggas. Valannonsering är nämligen inget billigt nöje.
Därtill ingick partiledarna en frivillig överenskommelse om ett rekommenderat tak på 3000 euro för enskilda kandidatbidrag från exempelvis privat håll i kommunalvalet. Tak kommer att införas också i övriga val, liksom sanktioner för den som underlåter att anmäla sin valfinansiering såsom den ändrade lagen kommer att föreskriva. Denna fråga, liksom också genomskinligheten i partifinansieringen och andra komponenter som Europarådet uppmanat Finland förbättra, kommer att utedas av den expert- men också politiskt representativa arbetsgrupp som inlett sitt arbete för en vecka sedan.
Om Åbo stad sade Svante Dahlström: ”Den har vid valda tillfällen rest sig på nytt och små myror har reparerat dess gångar, anlagt och bättrat på konturen.” Nu har myrorna i det politiska systemet uppdraget att inte mindre än reparera anseendet och förbättra gångarna för sig själva. Detta i en situation som är lika självförvållad – vi har en lag med kryphål – som den är illa för förtroendet för det organiserade samhällsarbetet.
Väljarna, den stora allmänheten som valt oss myror, har självfallet rätt att med klart större detaljrikedom än hittills kunna bilda sig en uppfattning om på vilket sätt och med vilken omfattning politikens aktörer får utomstående bidrag till sina kampanjer.
Samtidigt gäller det att hålla huvudet kallt också då drevet går. Det gäller att skilja på vad den aktuella diskussionen handlar om – och vad inte. Lätt uppstår bilden att det är först nu, i riksdagsvalet 2007, som privata bidragsgivare och politiska valkampanjer hittat varandra. Det är en synnerligen historielös bild.
Inte heller handlar privata bidrag till politiker eller partier om något felaktigt, tvivelaktigt eller moraliskt förkastligt. Var och en som sysslar med politiskt arbete vet att politik är att bygga samhället.
Politik är fullt laglig verksamhet på samma sätt som det är lagligt, önskvärt för att inte säga nödvändigt att också andra pengar än det offentliga partistödet och medlemsavgifterna står till partikassans förfogande. Alternativen till extern finansiering är nämligen inte särskilt många. Ett sådant vore förvisso kraftigt höjt statligt partistöd. Men vilka reaktionerna på ett sådant förslag skulle bli för den politiska kamikazepilot, som vågar ta det i sin mun, är inte så svårt att gissa.
Faktum är ju att en riksdagskampanj utan extern finansiering för sfp förra året inte hade varit mycket till riksdagskampanj. Utan att någon politisk röntgenblick vågar jag tro att detsamma gäller också för alla övriga partier. Idag, när svenska kulturfonden trätt fram med sin för de flesta föga överraskande roll i sammanhanget, kan svenska folkpartiet figurera som partiet med transparens också i partifinansieringen.
Den pionjärrollen bjuder vi gärna på.
Inte desto mindre har alltså allmänheten rätt att veta hur allt detta hänger ihop över hela fältet av företags- fackliga och samhällspolitiska intressen. Därför kommer vårens kritiska diskussion, liksom de aviserade ändringarna av lagen om valfinansiering, inte en dag för tidigt.
Samtidigt ligger det i alla politiska partiers, i den stora allmänhetens och säkert också den politiska journalistikens intresse att valfinansfrågan kan avskrivas från dagordningen så snart som möjligt. Det vore nämligen dags att äntligen få tillbaka de verkliga politiska substansfrågorna på den politiska agendan - och ut i spalterna och i etern. Trots allt handlar politik om mycket annat än vad vårens diskussionämnen låter förstå.
Jag vägrar tro att skattepolitiken, skolans och universitetens framtid, den kommande reformen av vårt valsystem, kommunalvalet eller helhetsreformen av den sociala tryggheten skulle ha blivit så betydelselösa under vårens lopp.
Tvärtom, skolan, forskningen och den högre undervisningen är fortsättningsvis i toppen på den lista över framtidsfrågor, som kommer att påverka allas vår framtid på ett helt avgörande sätt. Detta sagt i en stad, där två universitet håller på att gå samman och det tredje, Åbo Akademi grundat 1640, sannolikt är mer livskraftigt och internationellt välrenommerat än någonsin tidigare.
Bästa partidag,
Framtiden byggs långsiktigt - med de redskap vi har i våra händer idag. Alla samhälleliga eller globala utmaningar finns nödvändigtvis inte representerade i de 68 motioner och två propositioner som partidagshandlingarna innehåller i år. Men också efter denna partidag kommer detta 102-åriga rättsparti att kunna se sig kollektivt i spegeln och betrakta de två dagarna i kulturstaden Åbo såsom viktiga milstolpar för vårt målmedvtna samhällsarbete på svenska, för Finland, med Norden och det europeiska samarbetet i blick – och för en rättvisare värld.
Eller kanske som Svante Dahlström uttryckte det: som färdmans angöringsplats och vägars utgångspunkt.
Partidagen 2008 i Åbo är öppnad!
Stefans Wallins hela tal
07.06.2008
Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin Öppningtal under partidagen i Åbo 8.6.2008 Talat ord gäller
Bästa partidag”En gammal stad som Åbo är fängslande inte endast till följd av djupdimensionen i tid, även om tidsdjupet inte är större än så. Några och tjugo generationer karakteriserar stadens historiska existens, men bär inte längre än till grundläggande kulturers aftonrodnad. Finlands sydvästra udde blev tidigt färdmans angöringsplats och vägars utgångspunkt. Den har mottagit och låtit gå vidare eller riposterat. Den ger associationer åt många håll. Dess huvudort bär ärr som en tuktad människa. Den har vid valda tillfällen rest sig på nytt och små myror har reparerat dess gångar, anlagt och bättrat på konturen. Den bjuder till både vetenskaplig kartläggning och till promenaders hemnvana vandring.”
Så inledde forskaren och skriftställaren Svante Dahlström sin legendariska essäsamling ”Promenader I-III”, där han fångar in sin hemstad Åbo – dess historia, själ och historiska gestalter.
Idag skulle Svante Dahlström, om han levde, se framför sig en stad som fortfarande "bär ärr som en tuktad människa". Men som också alltfort präglas av en ogripbar, tidlös stämning som universiteten, närheten till skärgården och historiens berömda vingslag skänker staden Åbo, som om två och ett halvt år dessutom har äran att titulera sig europeisk kulturhuvudstad.
Svenska folkpartiets partidag, den 102:a i ordningen, hålls i likhet med den 88:e år 1994 i Åbo, i denna sal. För fjorton år sedan stod Finland i ett historiskt vägskäl då landet fyra månader efter partidagen skulle folkomrösta om sitt medlemskap i det som då kallades EG. För sfp blev partidagen något av det Svante Dahlström kallar vägars utgångspunkt. Partiet slog fast en positiv inställning till EG-medlemskapet, dock med vissa randvillkor av respekt för det faktum att partifältet var delat.
Idag vet vi att partidagen i Åbo 1994 och republiken Finland den första januari 1995 tog rätt väg. EU växte med Finland, Sverige och Österrike till en femtonländers gemenskap och så småningom till en fastare politisk, ekonomisk och kulturell union med närmare trettio medlemsstater - inklusive de forna öststaterna i den forna intressesfären till den forna Sovjetunionen, som symboliserade det forna kalla krigets tidevarv.
Sfp:s partidag och Finland fattade ett beslut i tiden, för framtiden. Vi valde, såsom ett av sfp:s politiska rättesnören generellt påbjuder, att förekomma istället för att förekommas. Det var inte heller det sista vägskälet i sitt slag. I en värld, där samarbete och förtroende förpassat gamla spöken och förlegade sinnesbilder till historiens skräphög, skall vi fortsättningsvis ha en hög beredskap att med öppet sinne fatta beslut som på bästa sätt befrämjar landets helhetsintressen.
De nödvändiga politiska förutsättningarna för alla som arbetar med att förändra Finlands internationella ställning, med hänsyn till våra ekonomiska, politiska och försvarspolitiska intressen, är ändå lika känd idag som den var 1994: en möjligast bred politisk konsensus och en tydlig förankring i folkviljan.
Detta gäller exempelvis för vår inställning till ett medlemskap i Nato, den dagen frågan på allvar skulle bli aktuell. Det blir den tidigast under följande valperioder - där pluralis i realpolitikens namn syftar på såväl riksdagens som republikens presidents valperioder. För närvarande pågår beredningen av den nya försvarspolitiska redogörelsen, som skall ges till riksdagen i höst. I redogörelsen behöver man alltså inte vänta sig några omdanande spelöppningar på denna punkt.
Partidag,
Sfp:s partidag är inte bara årtusendets första i Åbo. Den är också den första i sitt slag då det gäller en speciell dimension på delegatsammansättningen. Av drygt 250 delegater är nämligen knappt 130 kvinnor. Det betyder, bästa vänner, att sfp:s högsta beslutande organ, partidagen, av allt att döma för första gången sedan 1906 har kvinnlig majoritet.
Av många orsaker känns detta besked egentligen bara som en bekräftelse på den profil och värdegrund som är ett av partiets varumärken.
Vi har hälften kvinnor, hälften män i vårt partipresidium liksom i ministergruppen, vi innehar jämställdhetsministerportföljen i regeringen och vi kommer att gå till kommunalval med många rättviseteman, som bygger på kvinnans och mannens, flickans och pojkens, lika rättigheter på livets alla områden. Vi har som mål att i kommunalvalet ha lika många kvinnor som män som kandidater.
Jämställdheten är en rättvisefråga. Den är en moralisk mognadsmätare på varje samhälle, varje organisation, samfund eller företag som vill ta sig själv på allvar och ge en trovärdig bild utåt. Jämställdheten är därför ett av de honnörsord, som politikens samtliga aktörer måste omsätta i konkreta handlingar – inte bara minnas i festtalsretoriken.
Allt politiskt arbete har en jämställdhetsdimension. Men för att nå resultat behövs också en systematisering, en fokusering. Jag vill lyfta fram sex punkter, som enligt sfp:s uppfattning bör ligga till grund för arbetet för ett jämställt samhälle.
De är integrationen av könsperspektivet i beslutsfattandet – även känt under låneordet mainstreaming, där beslutens effekter på jämställdheten konsekvensbedöms. Det gäller minskandet av löneskillnaderna mellan kvinnor och män, arbetet med att befrämja kvinnors karriärsutveckling, arbetet med att öka jämställdhetsmedvetenheten i skolan för att motverka segregering, strävandena att underätta sammanjämkandet mellan arbetsliv och familjeliv samt arbetet mot våld i familjen, i närrelationer, i första hand mot kvinnor.
Vart och ett av dessa temaområden kräver separata strategier, där det klart uttalade målet måste åtföljas av konkreta redskap. Vart och ett av dessa temaområden behöver stöd av hela det tvärpolitiska samhällsarbetet, av näringslivets högsta ledargarnityr likaväl som av föräldrar till skol- och dagisbarn liksom pedagogerna som undervisar dem.
Möjligheterna att uppnå konkreta resultat är många i det samhälle, där alltför många gammalmodiga beslutskulturer, stereotypa köns- och yrkesrollsuppfattningar, dåligt självförtroende och de berömda glastaken, glasväggarna och glasdörrarna fortfarande står i vägen.
Men resultat uppnås bara om var och en tar sitt ansvar. Var och en.
En av de största strukturella orättvisorna är skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Problematikens djup och tröghet illustreras av det faktum, att inte ens den exeptionella löneuppgörelsen i höstas i den kvinnodominerade sjukvårdsbranschen hade mer än en marginell effekt på det i genomsnitt 20-procentiga lönegapet mellan kvinnor och män.
Det behövs alltså en tydlig jämställdhetsprofil på alla kommande löneuppgörelser på arbetsmarknaden. Samtidigt vet vi att vi inför stundande konkjukturlägen också möter behovet av måttliga löneuppgörelser. I sanning en delikat ekvation. Men också här finns beredskap att hantera situationen. Jag vill peka på likalönsarbetsgruppen, den i sitt slag unika sammansättningen av ledande politiker över alla block- och partigränserna samt arbetsmarknadsorganisationernas högsta ledning.
Samtliga parter har sedan våren 2006 bundit sig vid målet att minska lönegapet med fem procentenheter fram till 2015. Takten kanske inte bländar, men är mot bakgrunden av den historiska löneutvecklingen i verkligheten förhållandevis ambitiös. Hur det går i praktiken beror mycket på vilken tyngd arbetsmarknadsparterna ger åt likalönsfrågan. Det är frihet under ansvar – och mycket ansvar.
Jag vill i egenskap av jämställdhetsminister vädja till speciellt arbetsmarknadsparterna att göra sitt yttersta för att öka lönejämställdheten mellan kvinnor och män, att minska segrergeringen på arbetsmarknaden och ställa sig positivt till förslag, som ger männen och papporna större möjligheter att ta ansvar barnen när de är små. En arbetstagare som är nöjd med sina insatser hemma är garanterat också en mer motiverad arbetstagare på arbetstid. Win-win, heter det visst.
Samma utmaningar gäller självfallet också det arbete som sköts med politiska förtecken. Politik är som känt att vilja. Sfp har en lång och dessbättre konsekvent meritlista på jämställdhetens område.
Idag har vi en viktig roll i att i den anda som Annie Furuhjelm, Elly Sigfrids, Elisabeth Rehn och många andra skapat, gå vidare med att spränga glastaken, bryta ny mark och öppna kabinettsdörrarna för att få in den moderna, rättvisa synen på kvinnans och mannens lika möjligheter och rättigheter på livets alla områden. Svenska folkpartiet skall fortsätta initiera radikala familjeledighetsmodeller, prata om pappans roll i hushållet och med barnen, befrämja kvinnans lika rätt till yrkeskarriär också då vi får glirningar – lyckligtvis allt färre - för våra förslag. Samhället förändras nämligen inte om den som vill minst får bestämma.
Vi skall alla skapa en förändring som betyder, att Finland i framtida internationella jämförelser hittar sig själv som världens mest jämställda land. Det arbetet kräver modiga politiska beslut, målmedvetenhet på samhällets alla områden – och full beredskap till förändring på det viktigaste av alla ställen. Nämligen mellan våra öron.
Bästa partidag,
Det finns också en annan tematik som på ett så naturligt sätt hör hemma på svenska folkpartiets partidag att den just därför måste upprepas – varje gång. Det gäller situationen för vårt svenska språk och för landets tvåspråkighet. Som den optimist jag är måste jag ändå uppriktigt säga, att vi inom svenska folkpartiet idag är oroliga över det vi ser – men framförallt över det vi inte ser.
Vad vi inte ser idag är nämligen det slag av naturlig uppslutning kring arbetet för landets tvåspråkighet, som vi under decennier av samhällsbygge känt en bred närvaro av i vårt land. Alla fattade beslut under årens lopp har måhända inte fullt ut återspeglat detta, men en grundrespekt för idén med svenska lösningar som garanter för en också i praktiken fungerande tvåspråkighet har ändå funnits där.
Förvaltningsfrågor har sällan varit några publika kioskvältare, men under senare tid blivit illustrationer av förändring av både praktisk förvaltningsbyråkrati och attityderna till det tvåspråkiga Finland.
Säkert är det också som samhällsvetarna Stefan Sjöblom och Siv Sandberg med flera uttryckte det nyligen: att det är de gradvisa förändringarna som skapar de stora utmaningarna - och att vi de facto under tjugo år sett en konsekvent förändringstrend, där traditionella styrningsformer baserade på lagstiftning och klara myndighetsstrukturer fått ge vika. Och att reformerna i sig har inte varit lika anmärkningsvärda som sätten att genomföra dem.
Också under det senaste året har förvaltningsreformerna fortsatt hagla tätt. Kommun- och servicestrukturreformen, reformen av polisförvaltningen, tingsrätterna, häradena och nu också länsförvaltningen har alla ställt beslutsfattarna inför vägval. Vilka lösningar är man beredd att omfatta för att en god och tillgänglig offentlig service på svenska med säkerhet kan ges också i fortsättningen när hela havet stormar och förvaltningsenheterna blir både färre och större?
Svaret på den frågan visar alltså också på den förändring vi sett på förhållandevis kort tid. På ansvarigt politiskt håll, men också inom förvaltningen har man blivit mer benägen att ta betydligt större risker än förr då det gäller skapandet av lösningar, som skall trygga svensk service. Risker som utlöses senast då enskilda tjänsteinnehavare går i pension eller kryphålen nyttjas fullt ut. Eller både och.
På så kort sikt och med så stora risker kan man inte behandla medborgarnas lika rätt till offentlig service, rättegång på eget modersmål eller förhör hos polisen, för att nämna bara några exempel. Vi måste fortsättningsvis minnas att landets svenska befolkning inte har sexprocentiga behov utan etthundraprocentiga behov. Vi förutsätter inte lösningar som garanterar oss särrättigheter, utan bara samma rättigheter som för språkmajoriteten. Varken mera eller mindre.
Därför var det glädjande att höra statsminister Matti Vanhanen på sitt Vasabesök för två veckor sedan uttala ett starkt stöd för behovet av förvaltningslösningar med svenska som första språk. På den punkten var han rent av "svenskare" än sitt eget partis svenska avdelning, vilket är intressant att notera såhär inför kommunalvalet.
Stödet från statsministern gällde också tanken att skapa en tingsrätt med Österbottens förbunds område som bas och med Vasa som huvudort. En självklar lösning för alla, som anser att landskapet fortfarande har en betydelse – låt vara att det också för ledande landskapspolitiker tycks bli allt populärare att sitta på två stolar i just den frågan.
Under de kommande veckorna, månaderna och åren kommer nya vägval för politikens aktörer, på riksplanet, i landskapen, i kommunerna. Det gäller att minnas att varje beslut kan bli stilbildande för följande. Väljer man att ta en ny risk skapas modellen, som kan kopieras också till andra delar av förvaltningen. På detta sätt blev polisdistrikslösningen i Åboland vägvisande för förslaget till tingsrättsindelning – när alternativet kunde ha varit en gemensam lösning för Raseborg och Åboland, där förvaltningsgränserna, dessa streck på kartan, hade kunnat vika för klokt samarbete.
Men i förvaltningsbyråkraternas värld av symmetriska lådor och pilar finns medborgarna synbarligen till för förvaltningen, inte tvärtom. En bredare och mindre riskbenägen politiska vilja, om den fanns, kunde skapa kaos i den byrå- eller borde man säga kleptokratiska världsbilden. Men just nu går schablonlösningarnas vaktparad vidare i den 90-åriga republiken.
Vill historieskrivningen nödvändigtvis ge svenska folkpartiet rollen som den ståndaktige tennsoldaten är det onekligen överensstämmande med sanningen. Helst skulle vi ändå dela med oss av äran, för den levande tvåspråkighetens och den livskraftiga svenskans skull.
Vi är inte rädda för konkurrens på den politiska spelplanen, tvärtom. Men vi anser att det måste finnas ett samband mellan ord och handling. Det är i den rödgula ligan det idag dessvärre finns allt färre spelare, som håller i 90 minuter.
Bästa partidagsdelegater,
Också om vi har fullt upp med att ha fötterna i nuet är blicken stadigt riktad framåt. Den följande hållplatsen där väljarna kan markera sitt stöd för samhällsarbetet på och för det svenska i Finland är kommunalvalet om fyra och en halv månad. I många delar av landet, även i Svenskfinland, begås kommunalvalet under nya stjärnor.
Samgångsbeslut som åtminstone påskyndats om inte direkt frammanats av kommun- och servicestrukturreformen innebär i praktiken att allt färre mandat skall fördelas i de nya kommunerna jämfört med detb förra valet. Inte desto mindre är mandatets tyngd stort, om inte större.
Nya kommungränser sätter sig prägel på kommunalvalsupplägget på Kimitoön, där tre kommuner blir en, i västra Åboland där fem kommuner går samman, i den nya kommunen Raseborg liksom i Vörå-Maxmo. Totalt kommer antalet kommuner i Finland att minska med cirka sjuttio vid årsskiftet. Takten kommer förmodligen att fortsätta, så även på sina håll i Svenskfinland. Åtminstone i östra Nyland pågår den process som syftar till att ge regionen bredare axlar för att klara framtidens utmaningar.
Kommunalvalet är det lokala valet. Det är valet av de ansikten, personer och strävanden som väljarna anser att med bästa förmåga kan arbeta för den goda närservicen, skolan, dagvården, hälsovården, äldreomsorgen, kommunens planläggning och näringspolitik, kultur- och idrottspolitiska framförhållning, inställning till grannarna, alltså andan i hela regionen.
Såsom i politiken överlag gäller den gamla sanningen lokalsamhället: den som tar helhetsansvar för hela kommunen kan också göra den största nyttan för den egna byn.
Därför är kommunalvalet, liksom alla andra val, ett ödesval i tiden. Det gäller att lägga sin röst där den väger tyngst. Bästa partidag, vår uppgift – alla delegater och tjänstemän i denna sal – är att visa för väljarna att svenska folkpartiet också denna gång är bäst skickat att förvalta ansvaret i kommunerna under de kommande fyra åren.
Under den pågående valperioden har grundläggande värderingar ställts på prov – också sådana vi trodde att saknade politisk prislapp. För ett knappt år sedan mättes värdet på den kommunala självbestämmanderätten när Helsingfors stads annektering av Sibbo fick sin politiska välsignelse.
Här är repetition på sin plats – eftersom det också handlar om viktig politisk konsumentupplysning: Svenska folkpartiet, rättspartiet, var det enda parti som på alla nivåer hade samma åsikt: i Sibbo, i Helsingfors, på landskapsnivå och i regeringen. Vi sade nej till tvångsannekteringen. Och det är vi stolta över.
Sfp:s kommunalvalsdevis i kommunalvalet i höst är rättvisa. Idag kan vi därför gå till kommunalval och lova väljarna fyra års garanti för att sfp också under den kommande valperioden respektera kommunernas rätt till sina områden, sina invånare och sina skatteinkomster. Vår rättsuppfattning är inte till salu på politikens värdebasar.
I kommunalvalet i höst ställer sfp upp minst 1500 kandidater. Vårt mål, att hälften av dessa skall vara nominerade före midsommaren, ser ut att uppnås. Vi hoppas på minst 125 000 röster i komunalvalet, alltså fler än i valet 2004. Vi är övertygade om att turbulensen på snart sagt alla nivåer i förvaltningen och snålblåsten mot svenskan gör sitt för att åkadliggöra hoten mot landets tvåspråkighet och öka understödet för svenska folkpartiet.
Men det finns också ett ökat allmänpolitiskt intresse för sfp:s liberala budskap, där tron på den enskilda individens frihet kombineras med ett starkt socialt samvete. Detta budskap – liksom arbetet för tvåspråkigheten – tilltalar också exempelvis tvåspråkiga familjer, som därför gärna stöder svenska folkpartiet och dess kandidater. Det förtroende är vi beredda att bära.
I kommuner som går samman skall vi minnas, att årsskiftet inte innebär slutet på något gammalt lika mycket som början på något nytt. Därför behövs alla goda krafter, gamla och nya, för att fortsätta bygget av den nya kommunandan.
Förändringarna som en fusion innebär för kommuninvånarens hembygdskänsla för att inte säga vardag skall överhuvudtaget inte överdrivas. Flera decennier efter de stora fusionerna i exempelvis Österbotten eller Västra Nyland är Kvevlaxborna fortfarande Kvevlaxbor, Lappfjärdsborna är Lappfjärdsbor och Tenalaborna är Tenalabor. På samma sätt kommer Västanfjärdsborna eller Naguborna att vara just detta, oavsett vilka färger som pryder kommunvapnet. Kommunalvalet är alltså det lokala valet. Det lokala livet försvinner ingenstans.
Svenska folkpartiet har ett kommunalvalsprogram med 112 punkter där vi ställer höga krav på hurudan den trivsamma, framåtblickande och starka primärkommunen skall vara. Vi vill att våra kommuner skall ha aktiv näringspolitik, att kommunerna skall föra en rättvis löne- och anställningspolitik, satsa på idrott och motion och sina ungdomar, integrera invandrare med speciell hänsyn till invarndarflickors rätt till utbildning.
Vi vill att kommunerna satsar på skolan och på sina bibliotek, såsom de socialt rättvisa, avgiftsfria faktacentraler de är – och skall vara. Vi tror på servicesedeln som invånarens möjlighet att välja fritt mellan offentlig och privatproducerad service. Vi anser att också energi- och miljöpolitiska hänsyn skall prägla kommunal upphandling. Vi vill trygga tillgången på behöriga lärare, speciallärare och barnträdgårdslärare i alla kommuner och vi vill utveckla språkbadssystemet. Vi vill ha nolltolerans för sexuella trakasserier. Vi vill ha rättvisa, en rättvis kommun i ett rättvist samhälle för alla.
Bästa partidag, med en bra kampanj, med bra budskap och med goda kandidater kan vi göra ett gott kommunalval, som därmed blir upptakten till följande val, som redan hägrar bakom knuten – nämligen Europaparlamentsvalet om exakt ett år. Ett val där sfp går in för att förnya sitt euromandat och där fältet nu är fritt efter att Henrik Lax, dessvärre, aviserat sin sorti.
Det betyder att vi är i samma situation som 2004 då Astrid Thors lämnade parlamentet och fältet var fritt. Se det här som en öppen och mobiliserande utmaning för hela fältet, eller egentligen en platsansökan: ”intressant jobb i dynamisk internationell, liberal miljö lediganslås på fem år. Svar till partikansliet, märk kuvertet ”Bryssel”.
Bästa sfp:are
Skattepolitiken har under de senaste veckorna intagit - eller återintagit - sin plats som ett engagerande samtalsämne på den politiska agendan. Det är något vi i sfp varmt välkomnar. Sfp har varit något av en orädd föregångare i skattepolitiken med initiativ, som så småningom fått genklang i andra partier och den vägen blivit verklighet. Ta slopandet av förmögenhetsskatten och revideringen av hela arvs- och gåvoskatten som goda sfp-exempel.
OECD, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, varnade nyligen för allvarliga konsekvenser för Finlands ekonomi ifall vi inte vidtar omedelbara åtgärder av också skattepolitisk natur.
Hotbilden som målas upp är bekant. Den består av en framtid med färre personer i arbetslivet, en minskad tillväxt, en tilltagande löneinflation och ett svårare klimat för vår skogs- och teknologi-industri. Här gäller att inte paralyseras av den dystra rapporten. Däremot gäller det att fundera allvarligt, medan tid är, på vad som kan göras för att förbättra läget.
OECD:s recept mot våra förstående ekonomiska bekymmer är en skattereform - eller i verkligheten en skatteväxling, ett begrepp sfp för övrigt brukat i decennier. Då handlar det inte om att schablonmässigt sänka skatter. Vi behöver genomtänkta skattepolitiska åtgärder, som stöder landets ekonomi, sysselsättningen liksom en hållbar social- och ekologisk utveckling. Det betyder en måttlig fortsatt lindrad beskattning av arbete, främst sänkt marginalskatt, och genomtänkta ekologiska skattelösningar, som beskattar verksamhet som belastar vår miljö.
En fortsatt ekologisk skatteväxling, där trafiksektorn spelar en av huvudrollerna, är därför önskvärd. Sfp:s modell för koldioxidutsläppsbaserad beskattning av både nya bilar och fordon har redan införts. Hur skulle det vara med en utrening av möjligheterna att ge också bränslebeskattningen en klar ekologisk profil, som ändå inte drabbar näringarna eller principen om att hålla hela landet bebott?
Hur man än slätar skattebjörnen med- eller mothårs bör vi komma ihåg att den helst bör stå på stadiga ben i alla konjunkturlägen. Skattepolitiken är därför ett bärande element i välfärdspolitiken. Men den är också ett ideologiskt signalinstrument. Jag därför passa på att direkt ta avstånd från de förslag som framställts om fastighetsskatt på åker- och skogsmark. En sådan skatt kommer sfp inte att acceptera!
Bästa sfp:are,
Under de senaste veckorna har kanske inte valkampanjernas innehåll lika mycket som deras ekonomiska ramar varit föremål för livlig diskussion. Frågan om valfinansieringens art, mängd och härkomst är en logisk fortsättning på den diskussion, som fördes redan direkt efter riksdagsvalet förra året men sedan ebbade ut.
Svenska folkpartiet välkomnade redan för ett år sedan – bland annat från denna plats på partidagen i Vanda – diskussionen om valfinansieringens öppenhet. Denna vår linje fortsatte då man för några veckor sedan offentliggjorde vem huvudfinansiären bakom den år 2001 grundande Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland är. Faktum är att detta offentliggörande ändå hade skett i vår – helt oberoende av den diskussion som förts de senaste veckorna. På sin höjd försnabbade debatten beskedet, men framtvingade det inte.
Inte desto mindre står det klart, att den lagstiftning som idag reglerar valfinansieringens öppenhet inte fungerar. Just därför kunde partiledarna över blockgränserna för ett par veckor sedan enas om att lagen ändras redan inför kommunalvalet - en proposition är att vänta redan inkommande vecka.
Ändringarna innebär att minimigränsen för det bidragsbelopp som måste redovisas med källans nämnande sänks för enskilda kandidater från 1700 euro till 1000 euro. Därtill skall kampanjutgifterna hädanefter specificeras så, att den stora allmänheten kan se exakt till vilka kampanjinsatser pengarna gått. I Svenskfinland innebär detta i klartext att betydande valkassaströmmar till främst Konstsamfundetgruppens och HSS-medias tidningar kommer att blottläggas. Valannonsering är nämligen inget billigt nöje.
Därtill ingick partiledarna en frivillig överenskommelse om ett rekommenderat tak på 3000 euro för enskilda kandidatbidrag från exempelvis privat håll i kommunalvalet. Tak kommer att införas också i övriga val, liksom sanktioner för den som underlåter att anmäla sin valfinansiering såsom den ändrade lagen kommer att föreskriva. Denna fråga, liksom också genomskinligheten i partifinansieringen och andra komponenter som Europarådet uppmanat Finland förbättra, kommer att utedas av den expert- men också politiskt representativa arbetsgrupp som inlett sitt arbete för en vecka sedan.
Om Åbo stad sade Svante Dahlström: ”Den har vid valda tillfällen rest sig på nytt och små myror har reparerat dess gångar, anlagt och bättrat på konturen.” Nu har myrorna i det politiska systemet uppdraget att inte mindre än reparera anseendet och förbättra gångarna för sig själva. Detta i en situation som är lika självförvållad – vi har en lag med kryphål – som den är illa för förtroendet för det organiserade samhällsarbetet.
Väljarna, den stora allmänheten som valt oss myror, har självfallet rätt att med klart större detaljrikedom än hittills kunna bilda sig en uppfattning om på vilket sätt och med vilken omfattning politikens aktörer får utomstående bidrag till sina kampanjer.
Samtidigt gäller det att hålla huvudet kallt också då drevet går. Det gäller att skilja på vad den aktuella diskussionen handlar om – och vad inte. Lätt uppstår bilden att det är först nu, i riksdagsvalet 2007, som privata bidragsgivare och politiska valkampanjer hittat varandra. Det är en synnerligen historielös bild.
Inte heller handlar privata bidrag till politiker eller partier om något felaktigt, tvivelaktigt eller moraliskt förkastligt. Var och en som sysslar med politiskt arbete vet att politik är att bygga samhället.
Politik är fullt laglig verksamhet på samma sätt som det är lagligt, önskvärt för att inte säga nödvändigt att också andra pengar än det offentliga partistödet och medlemsavgifterna står till partikassans förfogande. Alternativen till extern finansiering är nämligen inte särskilt många. Ett sådant vore förvisso kraftigt höjt statligt partistöd. Men vilka reaktionerna på ett sådant förslag skulle bli för den politiska kamikazepilot, som vågar ta det i sin mun, är inte så svårt att gissa.
Faktum är ju att en riksdagskampanj utan extern finansiering för sfp förra året inte hade varit mycket till riksdagskampanj. Utan att någon politisk röntgenblick vågar jag tro att detsamma gäller också för alla övriga partier. Idag, när svenska kulturfonden trätt fram med sin för de flesta föga överraskande roll i sammanhanget, kan svenska folkpartiet figurera som partiet med transparens också i partifinansieringen.
Den pionjärrollen bjuder vi gärna på.
Inte desto mindre har alltså allmänheten rätt att veta hur allt detta hänger ihop över hela fältet av företags- fackliga och samhällspolitiska intressen. Därför kommer vårens kritiska diskussion, liksom de aviserade ändringarna av lagen om valfinansiering, inte en dag för tidigt.
Samtidigt ligger det i alla politiska partiers, i den stora allmänhetens och säkert också den politiska journalistikens intresse att valfinansfrågan kan avskrivas från dagordningen så snart som möjligt. Det vore nämligen dags att äntligen få tillbaka de verkliga politiska substansfrågorna på den politiska agendan - och ut i spalterna och i etern. Trots allt handlar politik om mycket annat än vad vårens diskussionämnen låter förstå.
Jag vägrar tro att skattepolitiken, skolans och universitetens framtid, den kommande reformen av vårt valsystem, kommunalvalet eller helhetsreformen av den sociala tryggheten skulle ha blivit så betydelselösa under vårens lopp.
Tvärtom, skolan, forskningen och den högre undervisningen är fortsättningsvis i toppen på den lista över framtidsfrågor, som kommer att påverka allas vår framtid på ett helt avgörande sätt. Detta sagt i en stad, där två universitet håller på att gå samman och det tredje, Åbo Akademi grundat 1640, sannolikt är mer livskraftigt och internationellt välrenommerat än någonsin tidigare.
Bästa partidag,
Framtiden byggs långsiktigt - med de redskap vi har i våra händer idag. Alla samhälleliga eller globala utmaningar finns nödvändigtvis inte representerade i de 68 motioner och två propositioner som partidagshandlingarna innehåller i år. Men också efter denna partidag kommer detta 102-åriga rättsparti att kunna se sig kollektivt i spegeln och betrakta de två dagarna i kulturstaden Åbo såsom viktiga milstolpar för vårt målmedvtna samhällsarbete på svenska, för Finland, med Norden och det europeiska samarbetet i blick – och för en rättvisare värld.
Eller kanske som Svante Dahlström uttryckte det: som färdmans angöringsplats och vägars utgångspunkt.
Partidagen 2008 i Åbo är öppnad!
