Ålands riksdagsledamot Elisabeth Nauclér höll ett anförande i gårdagens debatt om Statsrådets redogörelse om Östersjöns utmaningar och Östersjöpolitiken (SRR6/2009) och lyfte då särskilt upp problemet med att Finland gått med på att fartygen i Östersjön skall sänka svavelhalten i sitt bränsle till 0,1 procent från och med 2015. Denna sänkning av svavelhaltsutsläppen gäller inte alla stater vid Östersjön, utan bara de stater som binds av IMO, t.ex. Ryssland står utanför. Konsekvenserna av detta kan i värsta fall bli en ökning av billigare, men osäkrare och mer förorenande transporter i vår omgivning.

Elisabeth Nauclér föreslog att "Finland medverkar till en gemensam politik inom EU genom en ändring av de särskilda direktiven från 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen - och det ändringsarbetet pågår också - så att vi får en gemensam europeisk politik för att vi i vår tur ska kunna få större kraft bakom ett initiativ till att få samtliga parter runt Östersjön med".

Ytterligare information:

Riksdagsledamot Elisabeth Nauclér 09 432 3047, 050 512 1984

Assistent Laura Lyly, 09 432 4047

Anförandet återges nedan i sin helhet:

Ärade herr talman! Det helhetsgrepp regeringen tagit i fråga om Östersjön är imponerande men samtidigt en helt konsekvent följd av den framträdande plats som Östersjön har i regeringsprogrammet. Länderna runt detta innanhav är helt beroende av Östersjöns tillstånd i alla avseenden. Länderna har dock samtliga även tillgång till landförbindelse, men det har inte Åland.

För ösamhället Åland är Östersjöns tillstånd viktigare än något annat. Vi behöver ett rent Östersjön om vi ska kunna fortsätta att leva här som vi gjort i generationer. Vi måste kunna fiska och vi vill kunna bada längs med våra stränder, och havet ska vara inbjudande och kunna fungera som rekreationskälla för både oss och besökare.

Samtidigt med kravet på en ren natur ska även havet fungera som en effektiv trafikled. Jordbruket ska bedrivas efter samma lönsamhetsprinciper som på orter där man inte behöver ta hänsyn till en så känslig miljö som Östersjön. Industrin ska drivas med vinst, och snabbt och effektivt ska vi få ut våra produkter till billigaste möjliga pris. Invånarna i Östersjöns kuststäder vill ha samma möjligheter som andra, och det är inte lätt att få det här räknestycket att gå ihop.

Det finns många politiska organ som Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet. Det finns CBSS och det finns privata initiativ, som den Östersjöfond som bildades på Åland för drygt tio år sedan och i förra veckan tillkännagjorde årets pristagare här i riksdagen. Andra organ som arbetar med de här frågorna är organ som bygger på internationella överenskommelser, som IMO och Helcom.

Många länders sjöfartssektorer har tagit ett frivilligt ansvar för att minska skadorna i havet, som fartygsolyckor. Man har vidtagit åtgärder för att minska risken för oljeskador, och man har minskat på kväveoxidutsläppen. Man har på olika sätt förebyggt risken för föroreningar från fartyg till havs och så vidare. Detta innebär naturligtvis stora kostnader på kort sikt samtidigt som det måste anses lönsamt på lång sikt då ett renare hav är en förutsättning för allt vårt liv.

Finland har nu slagit in på en väg som går ut på att man vill medverka till att de länder som binds av IMO, men hit hör till exempel inte Östersjöstaten Ryssland, ska vidta åtgärder så att svavelhalten i bränslen inom sjöfarten i världen minskas från 4,5 procent idag till 0,5 procent, vilket alla torde vara eniga om. Men på Östersjön ska halten minskas till 0,1 procent från och med 2015. Målet är väl lovligt, nämligen att förbättra luftkvaliteten och minska försurningen och skadliga effekter på hälsan i kustområden.

Industrin i Finland är dock starkt kritisk eftersom man anser att kostnaderna blir helt oskäliga och att Finlands utrikeshandel kommer att få stora svårigheter. Näringslivet har inte blivit konsulterat, säger man. De beräkningar av merkostnaderna som nämns är nästan fantasiartat förstorade. Rederierna är också kritiska delvis på samma grunder, de har inte konsulterats. De alternativa bränsleformerna är inte utvecklade, investeringskonstnaderna är orimliga, nyttan är inte särskilt stor. Utrikesutskottet har särskilt fäst uppmärksamhet i sitt betänkande vid denna kriti,k och vi hörde också nyligen riksdagsledamot Rajala detaljerat beskriva den här kritiken.

Den allvarligaste kritiken är dock den som framhåller att inte alla länder omfattas av de här restriktionerna. Billigare sjötransporter kan fås genom att anlita fartyg som inte behöver underkasta sig dessa restriktioner. Sjöfarten är som bekant en global sektor som med lätthet kan flyttas bort från Östersjön om villkoren blir för olönsamma här. Resultatet kan alltså i värsta fall bli billigare men osäkrare och mer förorenande transporter i vår omgivning. Det kan inte vara målet med vår miljöpolitik.

Vi bör i stället se till att vi har alla parter, näringsliv såväl som de politiska beslutsfattarna, med i vår havsmiljöpolitik. Även om rubriken på dagens debatt inte är säkerhetspolitik så ska vi komma ihåg att det är just vad det handlar om, det måste sedan betecknas som miljö- eller energifråga. Till ett säkert Östersjön hör inte en omfattande sjötrafik med båtar vars säkerhet och miljöpåverkan vi inte kan kontrollera.

Mitt förslag till åtgärder på det här området, herr talman, är att Finland medverkar till en gemensam politik inom EU genom en ändring av de särskilda direktiven från 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen - och det ändringsarbetet pågår också - så att vi får en gemensam europeisk politik för att vi i vår tur ska kunna få större kraft bakom ett initiativ till att få samtliga parter runt Östersjön med.