Senaste måndag presenterade Finansministeriet en färsk rapport om de ekonomiska framtidsutsikterna. Kontentan i rapporten är kort och gott att framtidstron är stark, men att sysselsättningsläget ytterligare kommer att försvåras innan det blir bättre och att det krävs skärpt beskattning och/eller sänkta utgifter för att vi ska klara av att balansera statsbudgeten. Ingen överraskning direkt, men den här rapporten och liknande kommer att styra debatten inför riksdagsvalet 2011 Rapporten hävdar att det svaga sysselsättningsläget och befolkningsåldrandet har försvagat den offentliga ekonomins utgångsläge permanent. Med andra ord är vi på väg in en återvändsgränd ifall inga anpassningsåtgärder vidtas.

Vanligtvis är det lättare att åtgärda ett problem ju snabbare man tar itu med det. Samma regel gäller också den offentliga ekonomin. Det vi lärde oss av lågkonjunkturen på nittiotalet var att nedskärningar i de offentliga utgifterna under en lågkonjunktur förvärrar problemen. Därför har sittande regering också gått in för en stimulanslinje. Finland lånar sig alltså ur krisen och ansvarsfull politik kräver att det finns en plan för att betala tillbaka skulderna också. Den åldrande befolkningen och minskningen av den ekonomiska tillväxtpotentialen är en verklig ekonomisk utmaning och i klartext är alternativen en förhöjd skattesats eller beskärningar i välfärdsservicen. Skattehöjningar är sällan populära, men jag upplever att alternativet är klart sämre. Produktivitetsfrämjande reformer inom den offentliga servicen och reformer som förlänger arbetskarriären är oundvikliga. Enligt rapporten kunde sådana strukturella reformer gradvis förstärka statsfinanserna år för år med omkring 1,5 miljarder euro. För att få balans i statsfinanserna måste åtgärderna sträcka sig över nästa valperiod. Tyvärr är det våra barn och barnbarn som långt måste betala följderna av den ekonomiska krisen.

Som jag ser det är den största utmaningen att definiera vad som är samhällets viktigaste uppgifter när det ska skäras i utgifterna. Och när det ska sparas så är det svårt att inte röra de stora utgiftsposterna som finns i social- och hälsovårdssektorn samt i utbildningssektorn. Ett faktum är att vi än idag känner av efterverkningar från nittiotalets lama i form av större skolklasser, otillräcklig handikappservice, minskad skolhälsovård och så vidare. Sparåtgärder som på kort sikt balanserat budgeten har i många fall lett till större utgifter på några års sikt.

Och visst har besparingsåtgärderna redan börjat. I statsbudgeten för år 2010 har ministeriernas, ämbetsverkens och de statliga inrättningarnas omkostnader skurits ner och senaste torsdag drog statsrådet i sitt principbeslut upp riktlinjer för den gemensamma statliga tjänsteproduktionen. Redan i år uppnår man varaktiga besparingar på cirka 30 miljoner euro och under de närmaste åren ytterligare inbesparingar på tiotals miljoner euro per år utan att man egentligen minskar på vare sig service eller välfärd.

Den stora frågan kvarstår; vad ska bli kvar och vad ska bort när statsfinanserna ska balanseras? Det här kommer att vara den stora dominerande fråga i nästa valrörelse. Det är bra om debatten startar så fort som möjligt. Jag har inte svaret liksom ingen annan heller, men när man blickar bakåt så uppfattar jag det åtminstone så att inbesparingar som drabbat barn, ungdomar och de redan utsatta i samhället, till exempel psykiskt sjuka eller handikappade, har i allmänhet lett till högre utgifter på några års sikt. Den gamla sanningen om att ett samhälles utvecklingsnivå mäts bäst i hur vi tar hand om de allra svagaste håller säkert fortfarande streck.

Mats Nylund, riksdagsledamot, Pedersöre

Publiceras i Österbottens Tidning 07.02.2010