Vi har några krävande år framför oss både i rikspolitiken och i kommunalpolitiken. Statens och kommunernas skatteinkomster kommer inte att växa som vi vant oss på grund av finanskrisens följder. Men invånarnas behov av samhällets stöd och driftskostnaderna fortsätter att öka - mera än inkomsterna. Till det bidrar en växande arbetslöshet och åtföljande utkomstsvårigheter. Köerna för utkomststöd är redan för långa.

Efter att konjunkturen normaliserats kommer igen en oförmånligare åldersstruktur och ökande konkurrens om arbetskraften att tära på den offentliga sektorns resurser. Då kan bara en hög sysselsättning och produktiv förvaltning rädda välfärden.

Dessa utmaningar driver på ändringar i kommun- och servicestrukturreformen och
partiordförande Stefan Wallin har med rätta efterlyst framsynthet i KSSR-processen i Österbotten. Även målsättningen att öka antalet år i arbetslivet skall ses i denna belysning.

När vi måste strama åt i staten och kommunerna riktas blickarna lätt till de stora sektorerna, social- och hälsovården och skolan, som utgör huvudparten av kostnaderna som fortsätter att öka. Allt som ofta föreslås att staten skall sluta betala bidrag till familjer och personer som skulle klara sig väl utan dem. Exempelvis barnbidrag. Med samma motivering kunde kommunerna befrias från att ordna avgiftsfri eller subventionerad service åt alla.

Sådana vägval innebär avsteg från den allmänna välfärd som präglar den nordiska modellen, som utgår ifrån att alla medborgare skall erbjudas en bra basservice, stöd och hjälp oberoende av vem man är och var man bor.

Till någon del har steg tagits i denna riktning . Den svåra ekonomiska depressionen i början på 1990-talet och verksamhetsvillkoren i dagens integrerande värld har begränsat den offentliga sektorns resurser. Följderna av finanskrisen är ännu på hälft.

Det är lätt att tala för generell välfärd med offentliga sektorns hjälp, när det finns pengar i kassan. Men i pressade ekonomiska situationer ligger det nära till hands att det skärs i förebyggande arbete och prioritera det för dagen nödvändiga, eftersom resultaten ses först senare. Det synsättet drabbade den förebyggande hälsovården på 1990-talet. Det kan handla om undervisningsgruppers storlek, specialundervisning, skolhälsovård och -handledning, hemservice för äldre, handikappservice och barnskyddsåtgärder.

På ett seminarium om de ungas utslagning härom dagen konstaterade Pentti Arajärvi att bra basservice, tryggande av allas primära behov är det bästa förebyggande arbetet. Det ligger mycket i detta. Erfarenheter av nedskärningar på 1990-talet varnar för upprepning. Människor drabbas hårt och räkningar skall betalas i efterskott.

Det krävs betydande ansvar av den offentliga sektorn och solidaritet av skattebetalarna, för att vi skall förmå hålla fast vid den nordiska modellen. Och inte minst en hög sysselsättningsgrad!

Själv tror jag att vi minskar möjligheterna att hjälpa de som har det svårast ställt, om vi skärper prövningen av vem som har rätt samhällets service och stöd. Bara om skattebetalarna vet att de kan räkna med samhällets trygghet vid behov - även de som har höga inkomster - är de beredda att betala sin skatt. Utjämningen skall ske genom beskattningen.

Vi har med andra ord stora utmaningar framför oss i politiken, när det återstår drygt ett år till nästa riksdagsval.