Nordisk lagstiftningskonferens i Köpenhamn 17.11.2010
Vägen vidare - Om hur vi kan göra Ole arbetslös
Bästa vänner,
Många diskussioner har förts under dessa två dagar, och jag hoppas vi har kommit vidare med konkreta förslag. Vi är alla eniga om att vi behöver ett effektivare lagstiftningssamarbete.
Öppenhet, valfrihet och fri rörlighet både för individer och företag hör till grundstenarna av den nordiska gemenskapen. Det skall vara enkelt att bo, arbeta och studera över de nordiska gränserna, på lika villkor och utan risk för utslagning.
Det är också en samhällsekonomisk fråga, att motverka gränshinder. Det främjar vår konkurrenskraft genom att skapa förutsättningar för näringslivets växelverkan över gränserna. För några år sedan gjordes nya Corporate governance regler på många håll i världen – efter Enron skandalen; men då uppgjordes de på olika sätt i bl.a. Stockholm och Helsingfors – varför? Detta var inte något direkt införande av EU-regler; utan en modernisering av en uppförandekod, s.k. soft law, men trots det fick vi inget nordiskt samförstånd. Samtidigt har vi massor av samnordiska bolag, för att inte tala om börsernas ägarbas.
Våra egna statliga ”produktivitetsprogram” gör att de administrativa resurserna i våra länder är knappa. Det är ineffektivt och dumt att sitta och göra dubbelarbete i de olika huvudstäderna.
Så det är inte brist på vilja. Det finns en bred samstämmighet om behovet och nyttan av nordiskt samarbete – åtminstone om man frågar de tjänstemän och politiker som aktivt deltar i det. Bristen på samordning handlar bl.a .starkt om ”tunnelseende” – lagberedarna och politikerna fokuserar bara sitt eget land, och inte vad som händer utanför. Det kan också vara frågan om att det finns en bland dem som inte aktivt är med i det nordiska samarbetet, spörsmålet är då vad man okunnighet och likgiltighet i så fall kan göra för att involvera dem. Hur många tjänstemän i de andra nordiska länderna vet att det finns en svensk lagbok i Finland, och att man kan läsa alla regeringens propositioner på svenska? Det är alltså fritt fram att kopiera lagarna, även från Finland.
Eller är det tidsbrist? Implementering i regel bör ske inom en relativt begränsad – i regel dock inte mycket kort tid. Denna ursäkt är dock ihålig. Om man så önskade kunde man uppnå t.o.m. snabba resultat i nordisk regi, ifall man t.ex. skulle våga pröva på nya former för internordisk arbetsfördelning, liksom Thomas Wilhelmsson har sagt i ett nordiskt seminarium om lagstiftningspolitik.
Man kunde göra saker mera effektivt gemensamt.
Eller är det någon som drar ekonomiskt nytta av denna brist på gemensamma standarder och koordinering? Det får jag ibland för mig, för hur kan man annars förklara att praktiken varierar så mycket i de nordiska länderna. Som en person som på egen köl ofta tar mig över en gräns (d.v.s. seglar) är det oerhört irriterande att vi har så olika standarder i Norden. Låt mig nämna två ”favoritexempel”: gasflaskornas munstycken och hålslagens bredd; så att mappar inte fungerar. Q E D, standardiseringsorganen, som är så okända och jobbar i det tysta, att min medarbetare frågade vilka de är, jobbar inte tillräckligt effektivt nordiskt.
Men existerande hinder måste röjas och nya hinder måste hindras att uppstå! En del EU-relaterat och endel inte överhuvudtaget det.
Den svåraste frågan: hur.
Visst kan en del hinder i efterhand undanröjas genom Gränshinderarbetet; och det har ju varit prioriterat under senare år. Som Nordiska ministerrådets ordförande 2011, prioriterar vi gränshinderarbetet högt. Denna prioritering fick stark och bred uppbackning även vid Nordiska rådets session i Reykjavik för några veckor sedan.
”Gränshinderforumet”, under ledning av minister Ole Norrback har nyligen fått förlängt mandat i tre år, 2011–2013. Forumet har medverkat till lösandet av flera hinder samt bidragit aktivt till att lyfta profilen av hela problematiken, men det återstår fortfarande mycket att göra.
Det danska ordförandeskapet har 2010 gjort en medveten och berömlig ansträngning i och med att vissa identifierade gränshinder har behandlats i alla relevanta ministerrådskonstellationer och ämbetsmannakommittéer. Arbetet har därmed fått mera politiskt tyngd och synlighet, och det ju faktiskt just detta - politisk vilja - som är så ytterst viktigt i sammanhanget.
Också vi siktar på att gränshindersproblematiken skall lyftas på dagsordningen vid varje ministerråds- och ämbetsmannakonstellation för att dryfta åtminstone några konkreta och prioriterade frågor under det finska ordförandeskapet.
Därtill skall vi fortsätta med den nuvarande praxisen att gränshinderarbetet behandlas på varje samarbetsministermöte 2011. Vi vill även följa upp arbetet med en konferens som denna om ett år.
Men problemet är att med nuvarande system för koordinering och samarbete så är vi snabbare att bygga upp nya hinder än vad vårt gränshinderforum hinner röja undan. Så vi måste ta itu med att förebygga att det uppstår nya hinder! Men hur ska vi gå till väga?
Jag föreslår några experiment:
- Det nordiska ministerrådet påtar sig i experimentsyfte rollen att för vissa utvalda rättsakter samordna implementeringen, så att berörda tjänstemän får kontakt och hjälp med implementeringen. Varje sektor skulle årligen välja ut några projekt där det finns anledning att fokusera på nordiskt samarbete. Och ministerrådet följer upp. Jag tycker att detta är nånting som vi borde utreda mera, och jag är villig att göra det under Finlands ordförandeskap.
En ex ante kontroll
När det gäller lagstiftning som avser införandet av EU:s rättsakter måste samarbetet fokusera på ett tidigt skede i processen, dvs. när man överväger hur man tänker införa direktiv. Felet nu är allt för ofta att man skapar sin egen nationella lösning och först därefter beskriver man hur de andra nordiska länderna gör. Det är förstås inte tillräckligt. Nya former för internordisk arbetsfördelning – liksom ovan – är kanske den väg som borde prövas.
Detta borde gälla också för nationell lagstiftning på långsikt, lagberedningsinstruktionerna/ regleringsbrev/ instruktionerna för utredningarna borde få i uppdrag att börja sina förutredningar med en nordisk jämförelse och med att kontrollera hur frågan är reglerad i de andra länderna. Detta har vi sysslat med inom mitt område i Finland, då det gäller migration och asylfrågor.
För denna ex ante kontroll kunde man eventuellt vända sig till någon instans för att få en hjälp med bedömningen om det finns risk för nya hinder. Kunde detta vara en ny uppgift för Gränshinderforumet, att man skulle skicka en hänvändelse dit för genomgång av ståndpunkter.
Ett annat experiment som man kunde pröva på är att varje sektor väljer ut något fall där man experimenterar med nordisk arbetsfördelning vid införandet av EU-regler - t.ex. så att ett land utses att ta fram ett underlag för hur införandet ska genomföras i de nordiska länderna. Vi har diskuterat idag EU.s tjänstedirektiv och dess införande i Norden.
I enlighet med det jag talade tidigare om standarder och normer som skiljer sig, borde direktiv med tekniska standarder och liknande där medlemsstaterna har rörelsefrihet vad gäller införandet prioriteras. Här finns en så uppenbar risk för att nya hinder uppstår.
Det minsta som kan göras är att varje ministerium/departement öppnar en sida på sin webbplats med information om det nordiska samarbetet och med kontaktuppgifter till handläggarna. Idag har väl utrikesdepartementen, åtminstone i Finland, lite ensamrätt om dessa frågor. En kontaktperson på ministeriet som man skriver till, eller informerar, då man inte riktigt vet vem det är som handhar det ärende man vill diskutera. Faktum är att tjänstemannasamarbetet i dag är i hög grad beroende av personliga kontakter och personligt engagemang. Vi måste göra vad vi kan för att skapa ett smidigt system, där kontakter lätt fås och upprätthålls även när det kommer nya tjänstemän och politiker. Ett konkret exempel hur det kan gå är t.ex. då en tjänsteman skrivit ett brev (ja, det finns tydligen de som fortfarande gör det!) till en kollega om ett gränshinder mellan Sverige och Finland, och de väntade, månaderna gick och inget svar, för personen hade gått i pension!
Jag väntar på att få ett sammandrag på de goda förslag som vi har kommit fram till under denna konferens, så det finländska ordförandeskapet kan ta dem och föra dem vidare för beredning och verkställighet. En uppföljning på hur dessa har omsatts i praktiken kan ges nästa år i Finland. Det finländska ordförandeskapet för Nordiska ministerrådet kommer att göra sitt bästa för att göra Ole arbetslös så snart som möjligt.