VASA NATION 100 ÅR

Förväntningarna på nationslivet och dess former har dock varierat under årtiondena – och det kanske kan speglas av den häftiga debatt som enligt Thure Svedlins festföredrag vid nationens 25–års jubileum år 1933 , förts om nationslivets former.

Tex när nationen fick egna lokaliteter ville vissa nationsmedlemmar ha en radikal omläggning av nationslivet och efter stormiga debatter genomdrevs ett förbud mot servering och dans i nationens lokaliteter. Och tom förbud mot tobaksrökning påyrkades – men tobaksrökning tilläts och dans och servering förbjöds! Men småningom lindrades förbuden ett efter ett berättade Svedlin. Vad vi idag ser annorlunda på vad som är hälsofarligt och vad som är hälsobefrämjande.

Till konkurrens mellan olika verksamhetsformer på nationen återkommer också Christer Boucht i sin minnesbok : Från Paradiset till främsta linjen ( 1995) Fast han offrat så mycket tid på nationens idrott, ungefär motsvarande ett års studieprestationer – var det ändå mödan värt tyckte han eftersom han och “Nationens sportsmän” på det sättet höll folkdansarna och ölpimplarna stången.
Jag undrar bara vad den gode Bouchtin hade emot folkdansarna!

Och fast Bouchtin lyckades hålla folkdansarna stången är jag glad för att hans framgång var mera sporadisk – för under mina studentår var det känt att österbottningar var de bästa dansarna i Norden jämsides med norrmännen !

Men ser vi mera allvarligt på studentnationerna kan man dela upp rollen i en samhällelig roll och en personlighetsdanande roll – rollen på det allmänna planet och rollen för den enskilda individen.

Nationernas samhälleliga roll har utförligt dokumenterats i Helsingfors universitets historik – Laura Kolbe och Matti Klinge är här de främsta fanbärarna, men också Vasa Nations historiker ger värdefulla bidrag till synen på den samhälleliga rollen.

Vi vet att studentnationerna, men alldeles särskilt Vasa Nation hade en stor betydelse för landets självständighet och för jägarrörelsen.
De stora förluster som Nationen upplevde under inbördeskriget ser vi på tavlorna i Nationshuset och yngre generationer kanske förstår det via filmatiseringen av Lars Sunds Siklax-epos.

Den andra samhälleliga gärningen som varit betydande gäller arbetet för den svenska samlingsrörelsen och för det svenska språket; både i form av folkbildningsarbetet som gjordes och senare de sk upptäckningsarbete som gjordes under fältstudier och sommarexkursioner till Österbotten.

Att det i Vasungarnas led fostrats flere ordförande för Svenska Litteratursällskapet, ordförande för Svenska Kulturfonden och Borgå stift visar egentligen på sitt sätt vilken stark roll Nationen haft i bygget av det Svenska Finland – tex under efterkrigstiden.

Sedan kom perioden, 1960 och 1970-talen då de samhälleliga diskussionerna möjligen mera fördes på andra studentarenor än inom nationerna – men som John Strömberg väl dokumenterat kom hembygdsarbetet inom Vasa nation att övergå i det som vi skulle kalla regionpolitiskt arbete – och frejdiga diskussioner fördes på Nationen. Och inte var samhällsdiskussioner främmande för Vasa Nation.

Det har hävdats förut – och det kan sagas än idag: Vasungar i flere led var aktiva för att starta högskoleutbildningen i Österbotten. När jag sager Vasungar i flere led – tanker jag på de debatter som först ordnades inom VNs krets – när det inte riktigt fanns andra arenor för att föra den diskussionen, men å andra sedan på de äldre vasungar var avgörande för att lärarhögskolan skulle starta i Vasa, men också för att Svenska Handelshögskolan skulle etableras där.

Det är givet att högskole-etableringarna i Vasa också påverkat villkoren för Vasa Nations verksamhet och det dokumenteras på sätt och viss också i Catarina Lojander-Visapääs undersökning om hur elever från de svenska gymnasierna söker sig vidare till utbildning inom högskolorna. Hennes undersökning ingår i den senaste stora gymnasieundersökningen.

Genom att studera ansökningarna från tre klasser gymnasister från åren 2003 -2005 har hon en komplett blid av vart eleverna söker.

Det har vi kanske känt instinktivt, men nu genom Lojander- Visapää kan bevisa empiriskt är att den största delen av de svenska studerande stannar i sin egen region – och de gäller så väl Åboland, Nyland som Österbotten. Av de österbottniska studenterna sökte sig bara 5,9 % till Helsingfors Universitet och 5,4 % till Arcada, som i Helsingfors är de största upptagarna av österbottningar. Och bland de österbottningar som söker sig till Helsingfors är studenter från Vasa-regionen en dominerande grupp.- Ytterligare ett argument för elektrifieringen av banan Vasa- Seinäjoki !

Idag kan man inte mera säga att Österbotten är förfördelat vad gäller universitets- och högskoleplatser. Statistiken anger att i Österbotten vinner en större andel av studenterna inträde vid yrkeshögskolor och högskolor än i andra delar av Svenskfinland; och en annan undersökning anger att Österbotten relativt sett har det största antalet nybörjarplatser i högskolor, om man räknar både yrkeshögskolor och universitet. ( 96,1 % av medelåldersklassen 19 -21-åringar – YH 50,6 % och uni 45,5 %)

Men utan högskole-etableringarna i Österbotten undrar jag om vi kunde ha ett lika mångsidigt näringsliv som det vi idag kan se i svenska Österbotten – och framgångar inom många områden.

Österbotten är idag på många områden ett framgångslandskap. En viktig indikator på detta är att landskapet tävlar med Nyland om den lägsta arbetslöshetsgraden i landet. Samtidigt ligger landskapet högt i statistiken när det gäller sysselsättningsgraden.

Landskapet och speciellt Vasaregionen når också framskjutna positioner när man jämför bruttonationalprodukten och innovativiteten i olika regioner. Orsakerna till denna positiva lägesanalys ligger i ett mångsidigt och internationellt inriktat näringsliv med såväl stora och medelstora som små företag – från energiklustrets Vasagiganter ABB, Wärtsilä och Vacon till båttillverkarna i Jakobstadsregionen och till växthusodlingen och metallföretagen i Sydösterbotten.

Vid mitt senaste besök i Vasa berättade man mig att Wärtsiläs Vasaenhet idag har ansvaret för hela koncernens världsomfattande sk rescontra. Och i Vasa sköts ABB:s finländska förvaltning.

Också handeln växer så det knakar och en sannolik IKEA-etablering i Vasa kunde innebära ett lyft för hela regionen. Att regionen ligger långt framme när det gäller flyktingmottagning och arbetsrelaterad invandring förstärker bilden av en framgångsregion i tiden.

Vasa nations medlemmar kan med skäl känna stolthet över sin region.
Men också i en framgångsregion gäller det att värna om morgondagen.

De förändringar som nu sveper fram inom den offentliga förvaltningen inom kommunal, regional och statlig förvaltning tar sikte på att vi också i framtiden skall kunna ha blomstrande regioner med god och effektiv service.

När det gäller situationen i Österbotten ser jag anledning att lyfta fram några frågor. Den positiva befolkningsutvecklingen i den annars så framgångsrika Vasaregionen har under de senaste årtiondena tack vare att invandring och nativitet kunnat upprätthållas på en god nivå.

Däremot har regionen förlorat befolkning till det övriga Finland. Befolkningsökningen har dessutom främst koncentrerats till Vasa och Korsholm vilket riskerar att bidra till en accelererad intern obalans inom regionen. Prognoserna fram till 2025 för kommunerna utanför Vasa-Korsholm visar en utveckling där försörjningsförhållandet når 75-85 %, vilket betyder att flertalet kommuner kommer att ha en befolkning där endast 15-25 % av befolkningen är i sk. aktiv ålder, dvs. mellan 15 och 65 år.

Kommunalekonomiskt betyder detta att dessa kommuner står inför ett omfattande servicebehov, hög beskattningsnivå och ett stort beroende av statsbidrag samtidigt som det egna skatteunderlaget minskar och kommunens ekonomiska spelrum minskar.

Det är alarmerande siffror för utkanterna av Vasaregionen – och man kan givetvis säga att det bara är prognoser. Men största delen av dem som är i arbetsför ålder år 2025 är redan födda – och å andra sidan har prognoser om försörjningsgrad tidigare också slagit fel – men närmast för att medellivslängden blivit högre än man räknat med.

Ingen vore gladare än jag om prognosmakarna har fel – men då behövs mycket aktiva åtgärder för att få en jämnare fördelning av befolkningsökningen.

Men redan de siffror som finns tillgängliga för år 2007 visar att den ekonomiska utvecklingen för kommunerna i Österbotten inte har förbättrats.
Det sk årsbidraget i procent av avskrivningarna har blivit sämre; om Österbotten 2006 var rejält över landets medeltal är man nu något under medeltalet i fråga om dessa siffror.

Jag är medveten om att man i Österbotten ogärna tar emot råd och pekpinnar utifrån.

Samtidigt kan jag inte låta bli att hävda att regionens framgång står i ett ökat beroendeförhållande till Vasas framgång. Utan framgång för Vasaregionen har resten av Österbotten svårt att klara sig. Alla byar inom Vasa-pendlingsområde är beroende av att det skapas arbetsplatser i Vasa-regionen och inom dess näringsliv. Beroendet i form av underleveranser till de stora jättarna – eller anställningar hos dem. Det är lyckligt att de stora företagen kunnat rekrytera den personal de behövt – men underleverantörerna har haft det mera jobbigt under senare år.



Och Vasa måste också kunna upprätthålla en service som gör regionen till en attraktiv stad – utbildningsmöjligheter för barn och ungdom hör här till det mest centrala. Nyss hörde jag om en nyinflyttad polack som förutsatte att orten dit familjen flyttade skulle ha god musikutbildning för familjens gymnasie-elev – annars hade man ej kommit. Det hade Vasa lyckligtvis.

Den nu pågående sk KSSR-processen har varit svår för de österbottniska kommunerna. Med facit i hand blir det allt flere som ser att den sk Norrbackmodellen skulle ha inneburit en möjlighet att konsolidera de viktigaste funktionerna i landskapet, så att också den språkliga servicen blivit garanterad. Hans förslag fick inte det bemötande som det hade förtjänat.

Det är skäl att vara bekymrad för framtidsutsikterna.

Och i ett läge när konkurrensen mellan andra växande orter och Vasa hårdnar, kommer Vasas trovärdighet att lida när staden sannolikt faller ned till 17 plats bland finländska städer.

Tavastehus och Joensuu går förbi Vasa genom kommunsammanslagningar och Villmanstrand och Jyväskylä drar också ifrån. Och Seinäjoki närmar sig Vasas invånarantal.

I alla de nordiska länderna pågår diskussioner om ändrade förvaltningar – i Sverige med svensk grundlighet i den sk ansvarskommittén. Den svenska ansvarskommitténs utredningar om tillväxtfaktorerna inom en region visar än en gång att det är de starka högskole- och stadscentrumen som i allt högre grad är garanter för en stark regional tillväxt.

Och svenska ansvarsutredningen visar vidare att Vasas befolkningsutveckling inte hållit jämna steg med motsvarande tillväxtcentra i Norden. Med en god tillväxt för Vasa kunde utvecklingens frukter med god planläggning och planering styras till byar som enligt befintliga prognoser går mot en tynande tillvaro med allt större problem att upprätthålla offentlig och privat service.

Slutsatsen av detta resonemang kan sammanfattas i en paradox: kanske är det så att nuvarande kommunstruktur och nuvarande konkurrens mellan kommunerna om skattebetalare begränsar tillväxten i och utarmar perifera delar i regionen medan andra strukturer kunde leda till en större total tillväxt med möjlighet att stärka också andra delar än Vasa- centrala Korsholm. Denna slutsats kan man dra bl.a. av de kommunsammanläggningar som i början av 1970-talet gjordes runt svenska städer med stark högskoleutbildning och där Vasas närmaste grannstad Umeå faktiskt är det bästa exemplet.

Nu vore det skäl att blicka framåt i Vasaregionen utan skygglappar eftersom det gäller att stå starkt rustad när nästa stora förändringar anmäler om sin ankomst: och då avser jag kommande förändringar inom regionförvaltning och högskolestruktur.

Det är slitet att kräva nytänkande, men det är faktiskt det som behövs i regionen. Liksom ett gott samarbete, ja ett väsentligt bättre samarbete.

Det handlar om att kommunerna skall hitta varandra och lita på varandra – och på grund av den mångskiftande språkliga situationen behövs det skräddarsydda lösningar för att invånarna skall känna sig hemma i den nya kommun eller det nya samarbetet som behövs.
Att Österbotten skulle utarbeta någon form av pilotprojekt inom förvaltningen där en del uppgifter sköts gemensamt på regional nivå – kunde vara en väg framåt. De kulturella uppgifterna för bägge språkgrupper kunde skötas på landskapsnivå.

****
För 50 år sedan på 50-årsfesten avslutades talet till Hembygden på följande sätt: ”Hembygden är inte en museiartad avkrok, den är och måste vara en bygd i utveckling mot större livsduglighet. Och livskraften innebär större möjlighet att deltaga i hela landets liv, att vara en förmedlande länk mellan landet västanhavs och det egna landet. I detta ser jag det svenska Österbottens stora uppgift. Må vi taga vår del av ansvaret för att denna uppgift må fyllas ”.

****
Tillåt mig som dottern till den som yttrade de orden hävda att det finns mycket sanning i dessa teser. Dels behöver Österbotten fortfarande den utveckling som efterlyses – men dels måste både Österbotten och hela Svenskfinland sträva till att vara en förmedlande länk mellan Sverige och Finland.

Det är det bästa sättet att föra vidare det språkliga arv som grundarna av Vasa Nation och dess aktivister i tidigare led velat ge oss. Låt oss värna också den uppgiften.